Och gott nytt år!

Julen har varit bra. Mycket umgänge med släkt och vänner, precis som det ska vara. Underbart, härligt och jag älskar er hela bunten det hoppas jag att ni vet. Men gudomligt skönt att vara hemma igen. Hemma med fjärrvärme och obegränsat med varmvatten. Hemma med våra rutiner, våra matvanor och bara våra viljor att ta hänsyn till (vilket är fullt tillräckligt).
Hemma hos älskade fröken häst som jag saknat mer än vad jag trodde var möjligt med tanke på hur lite jag är i stallet nu.
Hemma hos snälla grannar som räddat vår brevlåda från översvämmning. Tydligen slutar nämligen skylten "ingen reklam tack" gälla om den är delvis översnöad :-(
Nyår firar vi hemma, ensamma i lugn och ro. God mat, gott vin (alkoholfritt såklart) och Winnerbäck i högtalarna. På kvällens meny står Passion och räkcocktail till förrätt, Ugnsbakad röding med blomkålspuré och kantarellfräs till huvudrätt och saffransparfait med hallonsås till efterrätt. Man kan inte ha det mycket bättre. Frågan är bara om vi lyckas hålla oss vakna till tolvslaget. Om inte passar jag på att önska er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!!!

God jul!

Som vanligt hinner jag inte riktigt med. Hoppsan är det julafton på fredag!? Borde man redan skickat alla julkort då? Alla skickar så fina kort, hemgjorda med barn i pepparkaksdräkt. Mina julkort fastnade vid en tanke. Men för er som inte fått den via mail, här kommer en liten julhäslning i alla fall, från en glad pulkaåkare och resten av hans familj.

GOD JUL!

Mission impossible

Mamma, varför har jag inga rosa kläder? Den frågan fick jag runt 7-tiden i lördags morse. Behöver jag förklara att jag inte kom med något intelligent svar....? Men det är väl en helt befogad fråga får man säga. Svaret är nog inte bara att sonen nu råkar vara en son utan helt enkelt att hans mamma inte har rosa som favoritfärg direkt och hittills har jag glatt köpt de kläder jag tycker är fina och då har allt rosa gått bort. Lite senare under dagen var vi och shoppade julklappar och då kom frågan upp igen. Mamma, jag vill ha en rosa tröja! Okej, tänkte jag, om han nu absolut vill ha det så får han väl det. Det blir en bra julklapp. Man måste ju få ha rosa även om nu mamma inte tycker det är snyggt. Men då dök nästa problem upp. Den önskade tröjan ska nämligen inte bara vara rosa, den ska vara med racerbilar på. Har någon försökt köpa en rosa tröja med racerbilar? Det är i princip omöjligt kan jag tala om. En stackars stressad expedit försökte hjälpa oss genom att leta fram alla möjliga tröjor med racerbilar på, men ingen var rosa, så de dög inte. Sonen kan vara väldigt envis när han väl bestämt sig för något (var, kan han fått det ifrån?) och har han bestämt sig för att det ska vara en rosa tröja med racerbilar så duger inget annat. Så, om någon vet var man hittar en sådan tröja tas tips tacksamt emot.

Är jag dum?

Läkarbesök igen och en förlängning av sjukskrivningen. Läkaren tycker jag ska gå ner på 50%, jag vill fortsätta jobba 75%. Motiveringen från läkaren var "Men du kan ju knappt gå" mina motargument är att jag ändå kan göra mitt jobb, även om det går långsammare än vanligt och jag inte klarar alla arbetsuppgifter, och jag mår bra av att jobba. Jag gillar mitt jobb och jag måste få känna att jag gör något meningsfullt. Tror ärligt talat att jag skulle bli tokig om jag ska gå här hemma och dra i fyra månader. Och 50% är ju bara 4 timmar om dagen, vad ska jag göra resten av tiden? Följa dåliga såpor? Vi kom överens om jag jag fortsätter jobba 75% men försöker jobba lite mer hemifrån så jag har bättre möjlighet att vila och slipper att transportera mig själv och min motvilliga kropp till jobbet. Du är envis, konstaterade läkaren och det är nog en korrekt diagnos.... Men är jag dum som går emot läkarens rekommendationer? Det återstår att se.

Vad är det för fel på folk?

Jag letar febrilt efter en medryttare till fröken häst eftersom jag börjar få väldigt svårt att sköta hennes motion själv (Har någon försökt tömköra med kryckor? I stort sett omöjligt skulle jag vilja påstå.) Men det verkar helt omöjligt att hitta en enda vettig människa. Jag tycker nog att jag erbjuder en riktigt schysst deal. Vill ha hjälp med ridning 2-3 dagar per vecka och man får gärna träna för instruktör och även tävla om intresset finns. Fullskötsel i stallet på vardagar så man behöver bara rida och sköta hästen. Ridbana finns på gården och stort fint ridhus på granngården 5 minuters skrittväg bort. Har inte tänkt ta betalt utan det enda jag önskar i utbyte är hjälp med mitt hegpass eftersom kroppen säger bestämt nej till allt stallarbete. För en normalt fungerande person innebär det kanske 30 minuters arbete när man väl lärt sig rutinerna. Intresserade ryttare borde stå på kö tycker jag, men nehej då! Jag har anonserat och frågat varenda kotte jag känner men intresset är minst sagt svagt. Några kandidater har funnits. Den första hoppade av när hon fick jobb, för man kan ju omöjligt hinna med att rida två dagar i veckan om man ska jobba halvtid, eller? Den andra föreslog att jag skulle flytta hästen till ett stall närmare stan så hon slapp åka så långt. När jag förklarade att det inte var aktuellt tappade hon intresset. Den tredje var väldigt intresserad först men ville sedan tänka igenom om hon verkligen hade tid och har inte hört av sig igen.
Så i brist på medryttare släpade jag mig själv till ridhuset igår och tömkörde ett pass (utan kryckor). Riktigt roligt var det och fröken häst var så fin så. Varför är det ingen som förstår vilken otrolig förmån det är att få rida denna fantastiska lilla häst? Vad är det för fel på folk? Idag har jag skitont såklart, men det hade jag räknat med och det var det värt. Hmmm... Kanske är det mig det är fel på egentligen?

Det är inte mysigt!

För er som eventuellt missat det så är jag gravid igen. Och jag vill nu en gång för alla få det sagt. Det är inte mysigt att vara gravid! Lite spännande ja, speciellt första gången, men INTE mysigt. Det är inte mysigt att må konstant illa i tre månader.
Det är inte mysigt att vara tröttare än tröttast trots att man inte gör något annat än att sova. Det är inte mysigt att vakna mitt i natten med kramp i vaderna.
Det är inte mysigt att inte kunna andas ordentligt för att slemhinnorna i näsan är totalt uppsvullna.
Det är inte mysigt att tydligt känna varenda liten äcklig doft som sveper förbi (jodå, för det gör man trots att man knappt kan andas).
Det är inte mysigt att förvandlas från en hyfsat stabil individ till ett hysteriskt hormonmonster som grinar vid minsta motgång och får raseriutbrott som får den vildaste vulkan att framstå som lugn och stillsam.
Det är inte mysigt att bli stor, tjock svullen och orörlig.
Det är inte mysigt att med konstant smärta släpa sig genom vardagen på ett par kryckor.
Det är inte mysigt att helt förlora bestämmanderätten över sin egen kropp och sitt eget liv.
Däremot är det fantastiskt, mysigt, underbart och häftigt att bli mamma. Men vägen dit är så långt ifrån mysigt du kan komma.