Kärleksförklaring

Jag äääälskar hallon, sa sonen idag. Sedan, efter en stunds tystnad, och mamma (i den ordningen gissar jag...). Men pappa då, försökte pappan försynt. Nej, hallon och mamma, förtydligade sonen bestämt. Stackars pappan såg lite stukad ut. Själv är jag rätt nöjd med andraplatsen bakom hallonen. Det ska jag försöka komma ihåg nästa gång han vid dagishämtning ligger på golvet och vrålar "Du ska inte hämta mig, jag vill ha min pappa!!!!"

Framtidsdrömmar

Satt och tittade på sändningarna från Göteborg Horse show tillsammans med sonen när han plötsligt säger "Mamma, när jag blir stor, då vill jag rida där inne, du ska stå och hejja på mig och pappa med". Jodå, det gäller att veta vad man vill med sin ridning ;-)

Hundkval

Hundabstinensen börjar göra sig påmind.... Eller som maken uttryckte det härom dagen "Nej, det här GÅR ju inte längre, vi måste ha en hund!!" Man kan såklart fundera över det vettiga i att skaffa en valp mitt under värsta bebistiden. Men jag vet de som provat och både hund och barn blev helt normala och trevliga individer till slut om jag får säga det själv ;-) Och vi är ju dessutom varken förstagångsföräldrar eller förstagångshundägare, så vi vet vad vi ger oss in på i så fall.
Men då till den stora frågan. Vilken ras ska man välja? Hjärtat säger genast en rottis till men förståndet säger att en lite mer lättmöblerad och mindre krävande ras vore mer lämplig. En hund som man inte behöver ta diskussionen om vem som egentligen bestämmer med ungefär 100 ggr per dag. En hund som inte välter små barn bara genom att vifta på svansen.
Det ska alltså vara en familjehund, en ganska liten eller mellanstor hund. Inte för pyttig bara. En hund vi kan ha kul med, gå långa promenader, träna lite för skoj skull, men som inte kräver fullt så mycket aktivitet som en rottis. Ingen jakthund men den ska kunna användas till eftersök eftersom maken jagar lite, fast det klarar ju de flesta hundar. Kräva minimalt med pälsvård och helst inte vara långhårig och fälla en massa (vi har nog med dammbävrar som det är). Frisk och sund, inte med en massa rasbundna fel och åkommor. Gärna aktiv när den arbetar, men lugn och avspänd i psyket.
Jag har försökt läsa på. Gjort några tester (mest på skoj) för att hitta en ras som stämmer in på våra krav. Den ras dykt upp vid flera tillfällen är Dansk-Svensk gårdshund. Kan det vara något tro? Lite pyttiga är de allt och inte alls lika fina som vår Ebba var. Kanske kan man skaffa sig en rottis ändå och sedan tvätta den riktigt varmt, så både egot och hunden krymper? En rottis i miniformat, det vore något det! Fast det är väl bara att inse, Ebba får vi aldrig tillbaka, oavsett vilken ras vi väljer. Så kanske är det lika bra att satsa på något helt nytt?

Han är underbar

Vi är inne i en ganska jobbig period. 3-årstrots, gravidhormoner och en väldigt trött och tung mamma med ständig värk är inte en speciellt lyckad kombination.... Sammandrabbningarna är oräkneliga och våldsamma. Det är inte utan att man tvivlar på sin förmåga som förälder.
Så en dag blir maken stoppad av en annan mamma på dagis. Ursäkta mig, men jag måste bara få tala om, er son är helt underbar. Och så berättade hon om en hemsk dag när hon skulle lämna sin son som är lite yngre än vår. Han var ledsen, ville inte att mamman skulle åka, grät och klamrade sig fast och hon kände stressen komma. Då dök vår lilla ängel upp med två av de största och finaste bilarna och sa med sin mjukaste röst, kom så leker vi med bilarna, titta här, du får den finaste. Tog sin lilla kompis i handen och lirkade loss honom från mamman. Lättad kunde hon åka till sitt jobb utan ångest över sonens tårar.
Jag försöker påminna mig om det där när jag känner mig som mest misslyckad som förälder. Han är underbar och han är vår. Så något rätt borde vi ju göra i alla fall :-)