Är jag dum?

Läkarbesök igen och en förlängning av sjukskrivningen. Läkaren tycker jag ska gå ner på 50%, jag vill fortsätta jobba 75%. Motiveringen från läkaren var "Men du kan ju knappt gå" mina motargument är att jag ändå kan göra mitt jobb, även om det går långsammare än vanligt och jag inte klarar alla arbetsuppgifter, och jag mår bra av att jobba. Jag gillar mitt jobb och jag måste få känna att jag gör något meningsfullt. Tror ärligt talat att jag skulle bli tokig om jag ska gå här hemma och dra i fyra månader. Och 50% är ju bara 4 timmar om dagen, vad ska jag göra resten av tiden? Följa dåliga såpor? Vi kom överens om jag jag fortsätter jobba 75% men försöker jobba lite mer hemifrån så jag har bättre möjlighet att vila och slipper att transportera mig själv och min motvilliga kropp till jobbet. Du är envis, konstaterade läkaren och det är nog en korrekt diagnos.... Men är jag dum som går emot läkarens rekommendationer? Det återstår att se.

Vad är det för fel på folk?

Jag letar febrilt efter en medryttare till fröken häst eftersom jag börjar få väldigt svårt att sköta hennes motion själv (Har någon försökt tömköra med kryckor? I stort sett omöjligt skulle jag vilja påstå.) Men det verkar helt omöjligt att hitta en enda vettig människa. Jag tycker nog att jag erbjuder en riktigt schysst deal. Vill ha hjälp med ridning 2-3 dagar per vecka och man får gärna träna för instruktör och även tävla om intresset finns. Fullskötsel i stallet på vardagar så man behöver bara rida och sköta hästen. Ridbana finns på gården och stort fint ridhus på granngården 5 minuters skrittväg bort. Har inte tänkt ta betalt utan det enda jag önskar i utbyte är hjälp med mitt hegpass eftersom kroppen säger bestämt nej till allt stallarbete. För en normalt fungerande person innebär det kanske 30 minuters arbete när man väl lärt sig rutinerna. Intresserade ryttare borde stå på kö tycker jag, men nehej då! Jag har anonserat och frågat varenda kotte jag känner men intresset är minst sagt svagt. Några kandidater har funnits. Den första hoppade av när hon fick jobb, för man kan ju omöjligt hinna med att rida två dagar i veckan om man ska jobba halvtid, eller? Den andra föreslog att jag skulle flytta hästen till ett stall närmare stan så hon slapp åka så långt. När jag förklarade att det inte var aktuellt tappade hon intresset. Den tredje var väldigt intresserad först men ville sedan tänka igenom om hon verkligen hade tid och har inte hört av sig igen.
Så i brist på medryttare släpade jag mig själv till ridhuset igår och tömkörde ett pass (utan kryckor). Riktigt roligt var det och fröken häst var så fin så. Varför är det ingen som förstår vilken otrolig förmån det är att få rida denna fantastiska lilla häst? Vad är det för fel på folk? Idag har jag skitont såklart, men det hade jag räknat med och det var det värt. Hmmm... Kanske är det mig det är fel på egentligen?

Det är inte mysigt!

För er som eventuellt missat det så är jag gravid igen. Och jag vill nu en gång för alla få det sagt. Det är inte mysigt att vara gravid! Lite spännande ja, speciellt första gången, men INTE mysigt. Det är inte mysigt att må konstant illa i tre månader.
Det är inte mysigt att vara tröttare än tröttast trots att man inte gör något annat än att sova. Det är inte mysigt att vakna mitt i natten med kramp i vaderna.
Det är inte mysigt att inte kunna andas ordentligt för att slemhinnorna i näsan är totalt uppsvullna.
Det är inte mysigt att tydligt känna varenda liten äcklig doft som sveper förbi (jodå, för det gör man trots att man knappt kan andas).
Det är inte mysigt att förvandlas från en hyfsat stabil individ till ett hysteriskt hormonmonster som grinar vid minsta motgång och får raseriutbrott som får den vildaste vulkan att framstå som lugn och stillsam.
Det är inte mysigt att bli stor, tjock svullen och orörlig.
Det är inte mysigt att med konstant smärta släpa sig genom vardagen på ett par kryckor.
Det är inte mysigt att helt förlora bestämmanderätten över sin egen kropp och sitt eget liv.
Däremot är det fantastiskt, mysigt, underbart och häftigt att bli mamma. Men vägen dit är så långt ifrån mysigt du kan komma.

Nominerad?

Sonen är sjuk, hög feber, snuvig och allmänt skruttig. Det passar väl aldrig speciellt bra med sjuka barn, men ibland passar det verkligen sällsynt dåligt. Att vara hemma med sjukt barn mitt i ett renoveringskaos, utan kök och med huset fyllt av hantverkare är inget jag kan rekommendera.
Nu hade jag dessutom hovslagaren inbokad. Inte riktigt läge att avboka heller eftersom hästen saknat vinterskor och om någon nu missat det har det blivit väldigt mycket vinter här. Så jag stoppade i sonen alvedon och tog med honom till stallet. Det började ganska lovande, jag hade med bärbara dvd'n och placerade den och sonen i den uppvärmda sadelkammaren med en film. Men filmen var för kort och sonen ville inte vara kvar i sadelkammaren utan han ville vara ute och trots att jag tagit på honom alla varma kläder jag kunde hitta blev han kall och efter en stund även trött och ledsen. När vi äntligen kom hem igen var han riktig ynklig och jag kände mig ganska säker på nomineringen i kategorin årets sämsta mamma...

Globen horse show

I helgen har sonen besökt Globen horse show för första gången i sitt liv (skandinavium klarade vi ju av innan han ens var ett halvår gammal) och om jag ska döma av hans förtjusning var det inte sista gången :-) Jag var lite tveksam innan, kanske skulle han inte uppskatta det, kanske är han fortfarande för liten. Men han älskade det, var helt uppslukad hela föreställningen och ville inte gå hem när det var slut. Efteråt bubblade han på om att han också ville rida med svärd (som riddarna) och tävla men en liten häst som sprang fort och hoppade (som de som rider shettisgaloppen). Hans pappa, som också besökte sitt livs första Globen horse show var inte riktigt lika entusiastisk över dessa planer... Men mamman kunde inte sluta le.

Nu börjar den!

Den stora förvandlingen av vårt kök. Äntligen, får man väl lov att säga. För tanken var ju från början att köket skulle renoveras innan vi flyttade in....
I helgen har vi ( med hjälp av syster med familj, en gammelmoster och en kollega, tack underbara ni för er hjälp, det hade inte varit möjligt utan er) rivit ut det mesta av det gamla köket och i veckan kommer hantverkarna. Två veckor ska det ta. Så nu är det mer kaos än vanligt här ett tag framåt och mycket micromat lär det bli (men ska jag vara helt ärlig gråter jag väl inte direkt över två veckor utan matlagning). Sedan har vi förhoppningsvis ett nytt fräscht och fint kök. Längtar!

Kusinträff

I helgen har vi haft besök av makens syster plus barn. Kusinerna har haft jätteroligt tillsammans. Det märks att de gillar varandra, eller vad säger ni?


Klart man passar på att pussas med när man nu får chansen :-)


Söta, eller hur!