Vi är ju relativt nyinflyttade och har inte hunnit träffa alla grannar än. Men nu är vi, tack vare sonen, ordentligt presenterade för ännu en grannfamilj. Träffade på dem ute där de stod och slipade och målade några dörrar. Sonen frågade nyfiket vad de gjorde och de förklarade vänligt. Sedan blev vi stående och pratade en stund. Lite för länge tydligen enligt sonens åsikt... För plötsligt kände han att han ville göra ett viktigt inlägg i samtalet.
-Det här är min rumpa (visar) Den är stor!
-Mammas rumpa är JÄTTESTOR!
-Jag har en snopp med, den är liten.
-Har du snopp?
(Grannen) - Eh, ja...
-Är den liten?
Här kände mamman att det var dags att avbryta samtalet och börja dra sig hemåt, ibland önskar jag faktiskt att han inte var riktigt så verbal....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar