Lågfart

Man kan väl lugnt säga att mitt bloggande går på lågfart för tillfället.
Det är inte så att jag saknar saker att skriva om, det finns bara ingen tid.
Jobbet drog igång med en riktig rivstart. Med det kom ryggproblemen tillbaka, jag var visst inte så pass återställd som jag trodde efter graviditeten. Så nu försöker jag klämma in ett träningspass med sjukgymnastik åtminstone varannan dag. Förutom heltidsjobb, familj, hem och häst. Vi kan väl säga som så att jag har aldrig långtråkigt i alla fall :-)
Trodde jag skulle kunna sköta bloggandet en del på bussen, det är typ den tiden på dagen som jag sitter stilla. Men det är otroligt svårt att skriva på en touchskärm på en skakande buss har jag upptäckt. Istället har jag skaffat FB för att ha något att roa mig med på bussen, sist av alla i hela världen antagligen. Men vad tusan, någon måste ju vara sist också.
Förhoppningsvis ska jag väl hinna med ett och annat inlägg här också, men som sagt, just nu är det lågfart som gäller.

Min ständiga följeslagare

Det dåliga samvetet, min ständiga följeslagare. Känslan av att vilja så mycket men aldrig riktigt räcka till någonstans, att slitas mellan de man älskar, så hårt att man nästan går sönder. Det handlar såklart om min häst och min familj.
Jag har så små marginaler, när det inte fungerar som jag tänkt blir livet svårt att få ihop. När en regnig höst och vinter förstör stallets hagar så hästarna får gå på ynkliga små grusrutor. Då hjälper det ju inte att betala för mockning för att få någon ledig kväll med familjen, för den stackars hästkraken måste motioneras varje dag om hon ska få röra på sig alls. Och det dåliga samvetet river och sliter när jag lämnar mina älskade pojkar kväll efter kväll, stressar från läggning för att hinna ut till stallet. Lämnar maken ensam igen, låst hemma. Vad är jag för en mamma som inte prioriterar min familj? Och stannar jag då ändå hemma en kväll är klumpen i magen genast där, stackars, stackars fröken häst, som står där uttråkad och stel i sin box, byggd för rörelse tvingad till stillhet. Ska jag verkligen ha en häst om jag inte kan se till att hon har det bra?

Skiftbyte

Då var den slut för den här gången, min föräldraledighet alltså eftersom jag börjar det nya året med att arbeta.
Lite vemodigt, men mest känns det bra faktiskt, med lite skiftbyte i hemmet. Jag ser fram emot att komma tillbaka till jobbet. Även om jag såklart kommer sakna mina älsklingspojkar en massa så är jag nog inte typen som passar som heltidsmamma i längden. Jag blir lätt lite uttråkad utan den stimulans som ett roligt arbete ger. Dessutom ska jag vara hemma lite till på deltid efter sommaren innan det är dags för lillebror att börja på dagis (om vi nu får någon plats, med det är en annan historia).
De sista dagarna av föräldraledighet har spenderats till stor del på resande fot när vi hälsade på familjerna över jul. Som alltid önskar jag att vi hade er närmare, men jag hoppas att ni vet att ni ständigt finns närvarande i våra hjärtan och tankar.
Nyårsafton blev en lugn tillställning hemma. Maken och jag åt en god trerätters middag efter att barnen somnat och slöade sedan i TV-soffan fram till tolvslaget. Därefter somnade vi ganska omgående som de trista och trötta småbarnsföräldrar vi är. Men blir man väckt vid 6-tiden varenda morgon plus ett par gånger varje natt, då är man inte så party helt enkelt. Det får vi ta igen någon annan gång, om en 10-15 år eller så.....
Gott nytt år allihopa!