Det dåliga samvetet, min ständiga följeslagare. Känslan av att vilja så mycket men aldrig riktigt räcka till någonstans, att slitas mellan de man älskar, så hårt att man nästan går sönder. Det handlar såklart om min häst och min familj.
Jag har så små marginaler, när det inte fungerar som jag tänkt blir livet svårt att få ihop. När en regnig höst och vinter förstör stallets hagar så hästarna får gå på ynkliga små grusrutor. Då hjälper det ju inte att betala för mockning för att få någon ledig kväll med familjen, för den stackars hästkraken måste motioneras varje dag om hon ska få röra på sig alls. Och det dåliga samvetet river och sliter när jag lämnar mina älskade pojkar kväll efter kväll, stressar från läggning för att hinna ut till stallet. Lämnar maken ensam igen, låst hemma. Vad är jag för en mamma som inte prioriterar min familj? Och stannar jag då ändå hemma en kväll är klumpen i magen genast där, stackars, stackars fröken häst, som står där uttråkad och stel i sin box, byggd för rörelse tvingad till stillhet. Ska jag verkligen ha en häst om jag inte kan se till att hon har det bra?
Jadu, inte är det lätt. Ska inte säga att jag vet hur du har det, men jag vet känslan av att aldrig hinna med. Och hur jobbigt det känns när man är hemifrån, att man får dåligt samvete. Tycker dock att det känns lättare ju äldre barnen blir, det blir inte lika tungt för den som är kvar hemma. Man får ju försöka dela på det så båda får ha sina intressen. Nu är väl just hästen väldigt tidskrävande jämför med det mesta.. Just de här åren när barnen är som minst är ju de svåraste att kombinera med annat...tyvärr. Hur går det med medryttarna då? Inget som funkar där? Hoppas allt är bra med er annars, synd att vi inte hann ses i jul. Kram från Ulrika
SvaraRadera