30 viktiga minuter

30 minuter, kanske till och med en timme, men mer var det inte. Att det kan göra en sådan skillnad. Idag var jag tillbaka i stallet för första gången efter förlossningen. Pysslade runt lite, städade undan vintertäcken, snackade lite skit med några stallkompisar och kliade fröken häst mellan öronen en stund. Kände lugnet sprida sig i kroppen, ett välmående som stannar kvar. Missförstå mig inte nu, det är fantastiskt och alldeles underbart att vara mamma. Men ibland är det lätt att känna sig en aning kvävd som dygnet runt öppen mjölkbar. Ibland måste även mammor få vara bara sig själva en liten stund.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig!

Jag hade önskat mig en snabb och lätt förlossning och gärna då så snart som möjligt som jag skrev i senaste inlägget. Jag tyckte nog att det inte vore mer än rätt efter denna helvetes graviditet att jag skulle få min önskan uppfylld. Och nog gick det snabbt....
Allt kändes som vanligt under onsdagen även om jag vet att jag någon gång under dagen tänkte "hur långt ner i bäckenet kan ungen egentligen ha huvudet utan att den bara trillar ut?" men så har det känts ett tag, så inget konstigt med det.
Så jag blev ganska förvånad när det någon gång vid midnatt plötsligt kändes som ett poff i magen, som en vattenballong som spricker ungefär, men kastade mig med förvånande hastighet ur sängen och hann precis in badrummet innan det sa PLASK och vattnet gick. Jaha, vad gör man sedan då? Inga värkar, men man kan ju inte gärna gå tillbaka till sängen och fortsätta sova med vattnet rinnande. Ringde in till förlossningen och fick en tid för kontroll morgonen efter. Efter ett tag minskade vattenflödet såpass att jag kunde gå och lägga mig igen, iklädd en av sonens nattblöjor. Vaknade till vid 4-tiden och konstaterade att värkarna börjat lite smått men kunde utan problem slumra vidare fram till 6 när det började kännas lite obekvämt så jag gick upp och ställde mig i duschen en stund. Ringde tillbaka till förlossningen och avbokade undersökningen och sa att vi tänkte komma in under morgonen istället eftersom värkarna var igång. Åt frukost tillsammans med familjen och sedan åkte maken och lämnade sonen på dagis innan vi for mot förlossningen. I bilen började värkarna kännas lite mer och jag tänkte för mig själv att det skulle bli skönt att komma in och få lite lustgas. Tji fick jag! På vägen från bilen till undersökningsrummet blev det riktigt jobbigt och medan den mottagande sköterskan letade efter en blodtrycksmanschett insåg jag att nu kommer bebisen. Maken tryckte lite lätt panikslagen på knappen och BM som kom in kunde bara konstatera det jag redan insett och ganska precis 11 minuter efter att vi kom in genom dörren föddes vår son. Visst hade jag önskat mig en snabb förlossning, men det är ju käckt om man åtminstone hinner få av sig brallorna innan bebisen tittar ut och det var ju inte direkt läge att diskutera någon form av smärtlindring om man säger så.... Men allt gick bra även om det blev en aning chockartat för alla inblandade. Lillkillen, som fick smeknamnet kanonkulan av personalen under dagen, är inte så himla liten, inte om man jämför med brorsan i alla fall. Vägde stadiga 3.9 kg och var 52 cm lång. Skönt att han bestämde sig för att komma nu och inte stanna kvar i magen och växa till den 18e.
Självklart är han alldeles underbar och helt perfekt, precis som sin bror. Eller vad säger ni?


Vi valde att åka hem efter läkarundersökning och tester. Nästan så vi hann hämta sonen på dagis innan de stängde men för att slippa stressa fick han åka hem till en kompis istället och så hämtade vi honom där. Snacka om effektiv dag :-)

Redo

Sådär ja!
Jobbet avslutat överlämnat och klart.
Mamman uppvilad (så gott det nu går....)
Babyskydd på plats.
Väskan packad.
Barnvakt fixad.
Hästvakt fixad.
Bebiskläder finns (i massor), nytvättade och fräscha.
Miniblöjor och annat nödvändigt för skötsel inköpt.
Amningspump och amningsnapp beredda för eventuella ballongbröst.

Vi är redo för bebisleverans! Gärna så snart som möjligt.....

Ettårsjubileum i huset

Nu har vi bott ganska precis ett år i vårt hus och det känns så bra! Tänk att något som på pappret inte alls stämmer kan bli så rätt.
Vi hade en ganska klar idé om vad vi letade efter när vi började vår husjakt. Ett äldre hus med charm, stort och rymligt med en rejäl tomt. Något åt det hållet i alla fall. Istället blev det en massproducerad 80-tals villa på ynkliga 121 kvadratmeter med pyttetomt. Så värst charmigt är det väl inte heller om man inte gillar strukturtapeter och valv. Men ändå passar det oss helt perfekt. Säga vad man vill om massproducerade 80-talshus, men de hade i alla fall hyfsat bra koll på vad de gjorde och man slipper obehagliga överraskningar i form av fukt i källaren när man ingen källare har. De 121 kvadratmetrarna känns fullt tillräckliga att hålla ordning på. Den pyttelilla tomten är precis lagom jobbig att sköta och med skogen som granne känns den betydligt större. Strukturtapeter och valv är ju förhållandevis lätt att åtgärda på egen hand, sakta men säker formar vi huset efter vår stil och om inte annat så vänjer man sig. Svampvalvet som fick mig lätt illamående till att börja med bor fortfarande kvar, nu ser jag det knappt längre.
Dessutom har jag under denna evihetslånga vinter varit oändligt tacksam över att busshållsplatsen finns på lagom kryckhopparavstånd och att det inte tar mer än ett par minuter att vagga sig till dagis. Snälla grannar som är trevliga, hjälpsamma och som håller koll på huset när man är bortrest gör inte direkt att man trivs sämre.
Vi har hittat hem!

Svar på de populäraste frågorna till en tjockis

En praktisk sak med att gå på fest i mitt tillstånd är att man inte direkt behöver fundera över lämpliga samtalsämnen eller stå ut med pinsamma tystnader när samtalsämnena tar slut... För er som av någon anledning missade svaren kommer här en liten sammanfattning.
* Beräknat datum för bebisleverans är den 18 april. Och nej, jag tänker inte knipa för att pricka in något speciellt datum. Jag kommer heller inte bli speciellt ledsen om den bestämmer sig för att komma ut tidigare. Men jag räknar inte med det. Den kommer när den kommer helt enkelt.
* Ja, min mage är enorm. Det är liksom svårt för mig att inte märka det eftersom jag släpar runt på den hela tiden. Men faktum är att den ligger precis på normalkurvan för en gravidmage i v. 37. Sedan kan det såklart vara så att en normalmage på en person som i övrigt är ganska liten ser väldigt stor ut.
* Ledsen att jag inte hade full kontroll på min viktuppgång, men jag visste inte att intresset skulle vara så stort och faktum är att man inte blir rutinmässigt vägd på mvc längre. Nu har jag dock kollat upp det och kan informera om att jag hittills gått upp ganska precis 12 kg.
* Nej, det är inte två bebisar i magen. Vi har kollat. Noga!
* Nej, vi vet inte vilken "sort" det är och vill inte veta heller. Det lär ju märkas vartefter ändå.
* Nej, vi hoppas inte på någon speciell "sort". Vi hoppas på en frisk bebis. Vilket kön den har spelar faktiskt ingen roll.
* Ja, vi har funderat på namn, men inget har känts klockrent. Vi väntar helt enkelt tills den kommer ut och presenterar sig och hoppas det blir enklare då.
* Ja, det är jobbigt med foglossning och nej jag mår inte speciellt bra. Men jag biter ihop och jag överlever. Det är såklart smickrande att folk tycker jag är tapper men det är ju inte direkt som att jag har något annat alternativ att välja på.

Bestämda åsikter

Hon är en vänlig själ, fröken häst, men som många andra hästar av kvinnligt kön har hon väldigt bestämda åsikter. Bland annat om vilka ryttare hon gillar. Jag har, under en längre period, letat efter en lämplig medryttare och har därför sett henne med många olika ryttare. Att hon gillar extramatte M är uppenbart och jag förstår precis varför. Mjuk och duktig ryttare som gärna delar ut sockerbitar till söta hästflickor, självklart blir man favorit hos fröken häst då :-) Men sedan har det varit svårt, inte en enda av alla de ryttare som varit och provridit har riktigt fallit fröken häst i smaken. Och när hon inte gillar sin ryttare är hon faktiskt ganska hemsk att rida, så jag misstänker att känslorna varit ömsesidiga.... Nu verkar vi dock ha hittat en lovande kandidat. Lite roligt är att de ryttare fröken häst gillar även är personer som jag direkt trivs med, tydligen har vi samma smak, eller så har vi bara hängt ihop så länge att vi inte har någon egen smak längre utan bara speglar varandras? I alla fall. Nya M har ridit ett par gånger och trots att hon inte är någon jätterutinerad ryttare så är fröken häst nöjd, avspänd och jobbar på så fint så. Visst försöker hon några av sina trix ibland när passet blir för svettigt enligt hennes åsikt, men annars vore det väl konstigt, man vill ju inte bli överansträngd såklart!
Tyvärr har inte nya M så mycket tid att rida, men hon gillar verkligen fröken häst och det känns verkligen skönt att äntligen hittat någon som kan vara med och avlasta nu när tjockismagen gör det mer eller mindre omöjligt för mig att motionera min häst.

Trötthet

Jag minns inte när jag sov en hel natt sist, men det var länge sedan....
Vaknar av att kroppen värker, smärtan skär genom mig varje gång jag ska vända mig. Hur många gånger vänder man sig på en natt egentligen? Vaknar av en ovanligt hård spark, sover denna lilla varelse aldrig? Vaknar och är kissnödig. Vaknar av små tassande fötter. Ligger vaken och lyssnar på snarkningar i kör. Slumrar, vaknar av mina egna snarkningar. Får ingen luft.
Ger upp och går upp.
Tröttheten ligger som en konstant dimma. Tankarna tröga.
Tänk att få sova en hel natt, en endaste hel natt.