Liten börjar bli stor

Idag vände sig lillebror själv från mage till rygg för första gången. Han får verkligen kämpa med sin långa tunga kropp. Andra barn brukar ju "vippa" över så fort de får ner huvudet men han har länge legat som en skruv utan att få med sig benen och rumpan. Men idag låg han och gungade tills nederdelen också kom med. Gissa om han var nöjd sedan :-)
Smakportioner har vi börjat med också. Fast jag vet inte. Inget av mina barn verkar riktigt förstå poängen med smakportioner. Man blir ju inte mätt! De vill ha "riktiga" portioner direkt annars blir det ilskna skrik. Vi är hungriga i vår familj....
Tiden går så fort! Vår lilla plutt börjar bli stor.

Höstutflykt

Vi har riktigt fina vandringsleder här där vi bor och precis lagom långa för små korta ben. I helgen kom vi äntligen iväg på en tur.
Efter en något kaotisk morgon, där jag själv (maken var iväg på ett möte) skulle fixa matsäck, packa ryggsäcken och få på mig och barnen kläder (inte helt lätt när den ena ungen hade extremt bestämda åsikter om vad han skulle, eller framför allt INTE skulle, ha på sig) kom vi iväg.
Vi tog den kortaste slingan på 2.5 km vilket kändes precis lagom.
Eftersom vi alla var ganska hungriga stannade vi vid första bästa rastplats och åt vår medhavda lunch medan lillebror sov sin lunchlur på en filt.
Efter lunchen satt jag kvar en stund medan storebror sprang iväg och lekte med pappan. Tog en extra kopp kaffe, vände näsan mot solen och andades in skogens höstdoft och lyssnade på storebrors pärlande skratt och lillebrors djupa andetag. Riktig livskvalité!
Efter lunchen vandrade vi vidare. Plockade lite svamp och åt en hel del blåbär och lingon (somliga åt mer än andra...).
En väldigtmysig utflykt! Jag tror vi alla var lika nöjda med dagen :-)
Här är några bilder:

Lunch i solen

Lillebror trivs i selen

Lite gnällig

Det är alltså inte något av barnen det handlar om, utan det är jag som känner mig lite gnällig.
Efter helgens händelser var jag rejält trött och då passade dunderförkylningen från helvetet på att göra entré. Näsan rinner, halsen värker, hosta och hela huvudet känns igentäppt. Inte blir det bättre av att lillebror nu bajsar regelbundet var 3-4 h istället för en gång i veckan. Vilket innebär att man även får gå upp och torka bajs på nätterna och då piggnar han till rejält och förstår inte alls varför man ska lägga sig och sova igen sedan. Sömnbrist gör inte direkt att man känner sig fräschare....
Och så var det ju det där med hästen. Eftersom fröken häst nu hade sönder sin medryttare får jag för tillfället sköta all hennes motion själv. Det är man såklart jättesugen på när regnet öser ner och förkylningen härjar i kroppen.
Självklart är det mer synd om medryttaren som bröt fotleden, men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om mig själv också.
Gnäll, gnäll, gnäll!
Så, nu har jag gnällt färdigt! Nu tänker jag försöka sova en stund och samla lite kraft tills det är dags att hämta storebror på dagis.

En dopdag att minnas

Igår var det då dags för dop av lillebror. Dagen började strålande med vackert väder och en planering som flöt på bra. Det kändes som om vi hade det mesta under kontroll.
När jag precis klivit ur duschen och stod i underkläderna och försökte fixa hår och smink ringer telefonen. Det är min medryttare, Jag hör genast att något är på tok och när hon säger att hon fallit av i skogen, troligtvis brutit något och att fröken häst sprungit sin väg, då blev det lätt panik kan jag lova. istället för att i lugn och ro klä på mig och barnen och åka i god tid till kyrkan för att hinna förbereda lite och vara på plats för att hälsa alla välkomna fick jag fånga häst och leta efter medryttaren i skogen för att sedan skicka henne med ambulans till sjukhuset. Några minuter innan dopet skulle börja sladdade vi in på parkeringen. Då var jag genomsvettig och hade fortfarande rejäl puls. Men vi var inte sist i alla fall. Syster och även gudmor till lillebror hade tvingats göra "kräkstopp" på vägen då sonen blev åksjuk och var också sen. Men till sist var vi alla på plats och dopet kunde börja.
Det blev en riktigt fin ceremoni, lagom högtidlig och med mycket kärlek och personlighet. Lillebror skötte sig som det goaste charmtroll han är, var bara glad och nyfiken hela tiden.
Efter dopet blev det lunch i sockenstugan, en jättemysig liten byggnad precis bredvid kyrkan. Vänliga hjälpande händer såg till att det blev dukat och maten kom fram trots att vi inte hunnit förbereda som det var tänkt. Maten räckte (och blev över) och alla verkade hitta något de gillade och kunde äta.
Efter maten var det dags för doptårta och vilka tårtor sedan! De var helt fantastiska. Alla hembakta såklart med massor av kärlek av världens bästa farmor. Förutom tårtor fanns morfars bullar, Elisabeths "Anna biskvier" och en massa annat gott. Jag tror nog ingen gick hungrig från det kalaset....
Städningen och disken som vi tänkt åka tillbaka och ordna med efteråt var klar innan vi knappt förstått hur det gått till.
Som alltid är det svårt att hinna prata och umgås med alla, men jag hoppas att ni alla förstår hur glada vi är att ni var där. Tack allihopa för att ni var med och gjorde lillebrors dop till en sådan minnesvärd dag!
Här kommer lite bilder från dagen:

Kyrkan

Uppställda utanför kyrkan

Lillebror i sin gudmors famn


Några av godsakerna på fikabordet

För er som undrar så ligger medryttaren just nu på sjukhuset och väntar på att få sin brutna fotled opererad, i övrigt mår hon bra. Fröken häst klarade sig utan en skråma men är för tillfället en ganska billig häst, man blir inte så populär när man har sönder sin medryttare nämligen...

Varför göra det lätt för sig?

Maken är bortrest och jag är tillfälligt ensamstående mamma. Det är det såklart många som är jämt och klarar det alldeles utmärkt. Men är man van att vara två blir det ju lite mer utmanande när man plötsligt blir själv med två barn. Då skulle man kanske kunna göra det så lätt för sig som möjligt, men inte den här mamman inte.
Tisdagar är storebrors riddag och inte ska han behöva missa sin ridlektion för att mamma är bekväm! Så jag fixade barnpassning under ridlektionen av en av stalltjejerna och släpade med mig båda barnen till stallet. Det gick fint och storebror var på topphumör eftersom han både fått favorithästen och de hade "hoppat" (dvs gått över bommar). Men sedan skulle man visst hem också och få i två trötta ungar och en trött mamma lite mat. Och så behövde storebror duschas och så skulle man få båda i säng innan vi allihop bröt ihop av trötthet. Jag får väl erkänna att det inte gick helt smidigt....
Men nu sover de i alla fall och det tänkte jag också göra snart.

Sömnrekord

6 timmar i sträck har jag fått sova två nätter i rad nu, det är det längsta jag sovit utan att bli väckt antingen av en hungrig bebis eller en värkande kropp på nästan ett år.
6 timmar underbar sammanhängande sömn.
Jag känner mig som en ny människa, en superkvinna med obegränsat av energi.
Jag hade nästan glömt hur det känns att vakna utsövd. Lika bra att njuta, man vet aldrig när det händer igen.

Vardag är en bortglömd ynnest

Jag lästa något så bra i gårdagens tidning, så bra att jag vill komma ihåg det och dela med er, så här kommer det, snott rakt av från "till sist" i UNT.
Vardag är en bortglömd ynnest.
Att allt är som vanligt uppskattas först när det liv man är van vid plötsligt ställs på ända.
Tyvärr kan man höra rådet att ta vara på tiden hur många gånger som helst, först när du själv upplever skillnaden förstår du varför.