Nu är de väck!

Jag gillar verkligen vår trädgård, men några saker har jag irriterat mig på sedan vi flyttade hit. Det är ett antal gigantiska tujjor och ett gräsligt fult plåtskjul. Men nu är de väck, hurra! Eller, ja, några tujjor är kvar, men de jag stört mig mest på är borta. I helgen kom en kollega till maken och monterade ned skjulet och tog med sig det hem. Äntligen kan man titta ut genom fönstret och se skogen utan att ett störande fult skjul står i vägen. Tanken är att det så småningom ska bli ett växthus på den platsen. Mycket trevligare att titta på.
Tujjorna högg vi helt enkelt ned. Eller vi och vi, jag gjorde väl i ärlighetens namn inte så stor insats när det gäller huggandet. Jag grävde mest bort rötter. Hade väl egentligen tänkt att vi skulle låna en motorsåg eller dylikt. Men vem behöver en motorsåg när man har en alldeles egen scout med yxa? Så fick maken chansen att kanna sig lite extra manlig också :-) Han fick till och med spontana aplåder från grannarna när den största tujjan föll.
Stor skillnad blev det när de försvann, plötsligt känns tomten mycket större. Härligt!

Kan någon förklara...

Kan någon förklara varför man får skaka liv i sonen vid 7-tiden varje dag, hela veckan, för att man inte ska komma alltför sent till jobbet. Han vill INTE vakna, rullar ihop sig, kniper ihop ögonen och gnäller att han vill sova mera. Så kommer lördagen och äntligen ska vi få lite sovmorgon. Men då studsar han glatt upp kl. 06:06 och har inga planer på att somna om. Vill titta på TV och det vore väl okej om han kunde göra det utan min inblandning, men nehej då! Mamma, vad kommer nu? Mamma, vad gör dom nu? Mamma, titta! Osv tills jag ger upp och inser att det blev ingen sovmorgon idag heller.
Känns sådär lagom party att gå och lägga sig kl 21 en lördagkväll, men det är precis vad jag tänker göra. För imorgon ska jag banne mig vakna utvilad, så det så!

Men är de på riktigt!?

06:03 tar jag tåget, 8 min senare är jag i Uppsala. Där möts jag av ett gäng hyperkäcka människor som vill dela ut papper och informera om sin politik. Allvarligt! Vad tror de att de ska vinna på det? Jag kan i alla fall garantera att ingen vinner min röst genom att trycka upp sina åsikter i mitt ansikte vid den tiden på dygnet när jag dessutom är lite lagom stressad på väg till jobbet.

Idag har vi dansat

Idag har vi dansat, fröken häst och jag. Jag har inte ägnat henne den uppmärksamhet hon förtjänar i veckan men idag hade hon mitt fulla fokus och ett dressyrpass barbacka stod på schemat. (För er som undrar är hon för fet för sin dressyrsadel och jag gillar inte att dressyra i hoppsadeln)
Någon hade lämnat koner i form av ruter ess kvar på banan. Jag är lite för bekväm för att bära fram sånt själv, men får man en övning serverad är det ju bara att tacka och ta emot. Började i skritt, ställ inåt, flytta för inner skänkel runt varje kon, fånga upp i ytter tygel, hålla emot bakdelen med ytter skänkel så hon fick forma sig ordentligt och så rakt några steg, tänk framåt, och så runt konen igen. Plötsligt fick den store busen B i hagen brevid ridbanan för sig att visa några luftkonster. Fröken häst ville såklart inte vara sämre. Jag var helt oförberedd och satt lite löst där ett tag. Men jag lyckades hänga mig kvar och var lite mer uppmärksam efter det. Och säga vad man vill om luftkonster, men riktigt alert blev hon efter det och framåtbjudningen var det absolut inget fel på. Fortsatte på ruter ess i trav och där någonstans började det kännas riktigt bra. När man väl får fröken häst att lägga all sin energi på det ryttaren vill så ger hon en fantastisk ridkänsla. Fortsatte med att rida in halvt igenom, flytta i skänkelvikning ut till spåret och väl på spåret växla till öppna och flytta utmed långsidan. Nu dansade vi fram tillsammans, hon följde minsta hjälp, så lydig, så mjuk med en härlig energi. Gick över till att göra skänkelvikning på hela diagonalen, fatta galopp vid hörnet, galoppera ett varv på volten, avbrott till trav, skänkelvikning på diagonalen och så galopp igen. Nu började vi bli lite trötta båda två, men galoppen höll ändå hög kvalité. Slutade när mina stackars sommarlovsklena muskler började dra ihop sig i kramp. Kunde knappt gå när jag klev av hästen, men det var det värt! Älskade pållestollan min! Ett sånt här pass levar jag länge på.

Ensamstående

Den här veckan har jag provat livet som ensamstående förälder. Det funkar, det klart det gör. Det måste funka. Men jag saknar någon att dela allt med, saknar min medspelare. Vi är ett bra team! Utan honom är jag svagare fast jag behöver vara starkare.
I morgon kommer han hem, äntligen!
Till alla er som inte har ett slutdatum på ensamheten, som alltid är den enda lagmedlemmen i föräldrateamet vill jag bara säga. Ni är mina hjältar!

Ett år av saknad

Idag är det ett år sedan. Ett år sedan vi tillbringade vår bröllopsdag sittande på ett hårt och kallt golv på en veterinärklinik med vår älskade Ebba-tjej liggande tvärs över våra knän. Ett år sedan vi tvingades fatta det svåraste beslutet man som hundägare någonsin kan ställas inför. Ett år sedan vi för alltid tog farväl av vår vän.
När slutar sorgen göra ont?

Ensam

Ensamhetens lyx. Ingen annan än mig själv att ta hänsyn till. Jobbar långa dagar, äter yogurt till middag i soffan framför TVn, åker till stallet, det får ta den tid det tar, ingen som väntar.
Jag njuter av min ensamhet men bara för att jag vet att mina älskade snart är hemma igen.