I helgen träffade vi några vänner. Jag räknar dem som nära, trots det var det flera år sedan vi sågs. Men så fort de klev innanför dörren kändes det som igår. Vi har så mycket gemensamt, så mycket att prata om. Vi undrade nog allihop varför vi inte ses oftare.
Många av mina vänner finns långt bort. Nära i hjärtat, nära i livet, men milen är många och att resa tar tid. Hur får man tiden att räcka till?
Tur att vi funkar på lika villkor. Ingen blir sur för att det går veckor eller till och med månader mellan samtalen. Jag vet att ni finns där när jag behöver er och hoppas ni vet att samma gäller för mig. Jag finns alltid här för er.
Andra vänner finns nära i avstånd men på en helt annan plats i livet. Med dem är det svårare. Hur når man fram? Hur kan man hjälpa och stötta? Vill de ens ha min hjälp eller är jag bara en jobbig påminnelse om det som var förut?
En del försvinner ur ens liv, utan att man riktigt märker det eller förstår varför. En del människor man möter blir kvar och plötsligt inser man att de blivit viktiga.
Väljer man sina vänner eller väljer livet dem åt oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar