Vi är inne i en ganska jobbig period. 3-årstrots, gravidhormoner och en väldigt trött och tung mamma med ständig värk är inte en speciellt lyckad kombination.... Sammandrabbningarna är oräkneliga och våldsamma. Det är inte utan att man tvivlar på sin förmåga som förälder.
Så en dag blir maken stoppad av en annan mamma på dagis. Ursäkta mig, men jag måste bara få tala om, er son är helt underbar. Och så berättade hon om en hemsk dag när hon skulle lämna sin son som är lite yngre än vår. Han var ledsen, ville inte att mamman skulle åka, grät och klamrade sig fast och hon kände stressen komma. Då dök vår lilla ängel upp med två av de största och finaste bilarna och sa med sin mjukaste röst, kom så leker vi med bilarna, titta här, du får den finaste. Tog sin lilla kompis i handen och lirkade loss honom från mamman. Lättad kunde hon åka till sitt jobb utan ångest över sonens tårar.
Jag försöker påminna mig om det där när jag känner mig som mest misslyckad som förälder. Han är underbar och han är vår. Så något rätt borde vi ju göra i alla fall :-)
Klart att ni gör rätt. Tror att det är alla mammors lott att tvivla på sig själv och ofta känna att man inte räcker till. Jag känner likadant ofta, ofta när inte orken eller tålamodet finns där. Ändå tycker andra att man är bra som mamma. Kram på dig!
SvaraRadera