På väg tillbaka

Igår var jag hos sjukgymnasten för att få hjälp att bygga upp min skruttiga kropp efter denna helvetesgraviditet. Redan dagen efter förlossningen ringde jag och försökte boka tid men när sjukgymnasten förstod att sonen knappt var ett dygn beordrade hon mig att vila först. Frustrerande när det enda man vill är att komma igång! Så jag har smygtränat lite på egen hand. Inget avancerat och ingen belastning. Bara försökt hitta de i stort sett obefintliga musklerna och spänna dem lite. Vet inte om det är därför men nu kan jag i alla fall gå uppför trappan utan att häva mig upp med hjälp av armarna och jag kan stå på ett ben tillräckligt länge för att hinna torka den andra foten när jag duschat. Inte så jätteimponerande kanske, men för mig märks stor skillnad.
Men nu är det alltså dags för ett "riktigt" träningsprogram :-)
Fick börja med att fylla i ett frågeformulär. Lite om vad jag har för besvär, hur de begränsar mig och hur det påverkar min livskvalité. Fick plocka ut de tre begränsningar som påverkar mig mest och som alltså känns viktigast att komma över. Det viktigaste för mig är såklart att klara vardagen, kunna lyfta och bära barn och utföra vanliga hushållssysslor, att kunna gå, springa och leka med äldsta sonen, bli en rolig mamma igen och till sist att komma igång med ridningen igen.
De övningar jag fick går alla ut på att hitta och träna upp magmusklerna, sedan får jag några andra muskler på köpet :-) Dessutom ska jag fortsätta använda min kära TENS-apparat för smärtlindring och massage. Första träningspasset idag kändes bra. Nu jävlar är jag på G!
Det kommer bli tufft, det kommer ta tid, men nu är jag på väg tillbaka!

30 viktiga minuter

30 minuter, kanske till och med en timme, men mer var det inte. Att det kan göra en sådan skillnad. Idag var jag tillbaka i stallet för första gången efter förlossningen. Pysslade runt lite, städade undan vintertäcken, snackade lite skit med några stallkompisar och kliade fröken häst mellan öronen en stund. Kände lugnet sprida sig i kroppen, ett välmående som stannar kvar. Missförstå mig inte nu, det är fantastiskt och alldeles underbart att vara mamma. Men ibland är det lätt att känna sig en aning kvävd som dygnet runt öppen mjölkbar. Ibland måste även mammor få vara bara sig själva en liten stund.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig!

Jag hade önskat mig en snabb och lätt förlossning och gärna då så snart som möjligt som jag skrev i senaste inlägget. Jag tyckte nog att det inte vore mer än rätt efter denna helvetes graviditet att jag skulle få min önskan uppfylld. Och nog gick det snabbt....
Allt kändes som vanligt under onsdagen även om jag vet att jag någon gång under dagen tänkte "hur långt ner i bäckenet kan ungen egentligen ha huvudet utan att den bara trillar ut?" men så har det känts ett tag, så inget konstigt med det.
Så jag blev ganska förvånad när det någon gång vid midnatt plötsligt kändes som ett poff i magen, som en vattenballong som spricker ungefär, men kastade mig med förvånande hastighet ur sängen och hann precis in badrummet innan det sa PLASK och vattnet gick. Jaha, vad gör man sedan då? Inga värkar, men man kan ju inte gärna gå tillbaka till sängen och fortsätta sova med vattnet rinnande. Ringde in till förlossningen och fick en tid för kontroll morgonen efter. Efter ett tag minskade vattenflödet såpass att jag kunde gå och lägga mig igen, iklädd en av sonens nattblöjor. Vaknade till vid 4-tiden och konstaterade att värkarna börjat lite smått men kunde utan problem slumra vidare fram till 6 när det började kännas lite obekvämt så jag gick upp och ställde mig i duschen en stund. Ringde tillbaka till förlossningen och avbokade undersökningen och sa att vi tänkte komma in under morgonen istället eftersom värkarna var igång. Åt frukost tillsammans med familjen och sedan åkte maken och lämnade sonen på dagis innan vi for mot förlossningen. I bilen började värkarna kännas lite mer och jag tänkte för mig själv att det skulle bli skönt att komma in och få lite lustgas. Tji fick jag! På vägen från bilen till undersökningsrummet blev det riktigt jobbigt och medan den mottagande sköterskan letade efter en blodtrycksmanschett insåg jag att nu kommer bebisen. Maken tryckte lite lätt panikslagen på knappen och BM som kom in kunde bara konstatera det jag redan insett och ganska precis 11 minuter efter att vi kom in genom dörren föddes vår son. Visst hade jag önskat mig en snabb förlossning, men det är ju käckt om man åtminstone hinner få av sig brallorna innan bebisen tittar ut och det var ju inte direkt läge att diskutera någon form av smärtlindring om man säger så.... Men allt gick bra även om det blev en aning chockartat för alla inblandade. Lillkillen, som fick smeknamnet kanonkulan av personalen under dagen, är inte så himla liten, inte om man jämför med brorsan i alla fall. Vägde stadiga 3.9 kg och var 52 cm lång. Skönt att han bestämde sig för att komma nu och inte stanna kvar i magen och växa till den 18e.
Självklart är han alldeles underbar och helt perfekt, precis som sin bror. Eller vad säger ni?


Vi valde att åka hem efter läkarundersökning och tester. Nästan så vi hann hämta sonen på dagis innan de stängde men för att slippa stressa fick han åka hem till en kompis istället och så hämtade vi honom där. Snacka om effektiv dag :-)

Redo

Sådär ja!
Jobbet avslutat överlämnat och klart.
Mamman uppvilad (så gott det nu går....)
Babyskydd på plats.
Väskan packad.
Barnvakt fixad.
Hästvakt fixad.
Bebiskläder finns (i massor), nytvättade och fräscha.
Miniblöjor och annat nödvändigt för skötsel inköpt.
Amningspump och amningsnapp beredda för eventuella ballongbröst.

Vi är redo för bebisleverans! Gärna så snart som möjligt.....

Ettårsjubileum i huset

Nu har vi bott ganska precis ett år i vårt hus och det känns så bra! Tänk att något som på pappret inte alls stämmer kan bli så rätt.
Vi hade en ganska klar idé om vad vi letade efter när vi började vår husjakt. Ett äldre hus med charm, stort och rymligt med en rejäl tomt. Något åt det hållet i alla fall. Istället blev det en massproducerad 80-tals villa på ynkliga 121 kvadratmeter med pyttetomt. Så värst charmigt är det väl inte heller om man inte gillar strukturtapeter och valv. Men ändå passar det oss helt perfekt. Säga vad man vill om massproducerade 80-talshus, men de hade i alla fall hyfsat bra koll på vad de gjorde och man slipper obehagliga överraskningar i form av fukt i källaren när man ingen källare har. De 121 kvadratmetrarna känns fullt tillräckliga att hålla ordning på. Den pyttelilla tomten är precis lagom jobbig att sköta och med skogen som granne känns den betydligt större. Strukturtapeter och valv är ju förhållandevis lätt att åtgärda på egen hand, sakta men säker formar vi huset efter vår stil och om inte annat så vänjer man sig. Svampvalvet som fick mig lätt illamående till att börja med bor fortfarande kvar, nu ser jag det knappt längre.
Dessutom har jag under denna evihetslånga vinter varit oändligt tacksam över att busshållsplatsen finns på lagom kryckhopparavstånd och att det inte tar mer än ett par minuter att vagga sig till dagis. Snälla grannar som är trevliga, hjälpsamma och som håller koll på huset när man är bortrest gör inte direkt att man trivs sämre.
Vi har hittat hem!