En flicka som jag inte känner

En flicka har förlorat sitt liv. En flicka som jag inte känner, ändå berör det mig så starkt.
Det kunde lika gärna varit jag....
En vanlig dag, en vanlig ridtur på egen hand, som slutade så illa.
Man får sig onekligen en tankeställare.

Allt för ett leende

Jag läste en forskningsartikel där de kommit fram till att när ett litet barn ler frisläpps substanser i hjärnan hos mamma/pappa som triggar samma receptorer som några av de mest verksamma lyckodrogerna. Inte konstigt att man blir beroende. Lillebror har börjat fyra av de där underbara tandlösa leendena och det finns inga gränser för hur fånig man kan vara för att framkalla ett. Och när det väl kommer så glömmer man sömnbrist, skrik, bajsfontäner, och onda bröstvårtor och fylls istället av lyckobubblor. Naturen är bra smart ibland!

Det här med amning

Det är ju en himla bra och praktisk grej när det fungerar. Amning alltså. Maten finns alltid med, är klar att servera och dessutom gratis. Men fy f-n (rent ut sagt) vad jobbigt det är när det inte fungerar! Lillebror är nu snart en månad. Han växer som han ska och får alltså den mat han behöver, men det är på bekostnad av min mentala hälsa. Det gör ONT! Bröstvårtorna är fortfarande trasiga och fulla av sår. Varje amning är en tortyr och ofta vill han äta, på kvällarna är det värst, då går det inte mer än en halvtimme mellan matstunderna, om ens det. Helst ska han suga hela tiden, mellan 18-23 ungefär, annars illvrålar han så taket lyfter sig på huset. Humör har han också minsann....
Läser råden på amningshjälpen.
"Lägg aldrig ett skrikande barn till bröstet utan se till att börja mata innan barnet gråter" Jaha, men om ungen går från lugnt sovande till panikhungrig på en microsekund, hur ska man lyckas med det då? Eller om man nu måste besöka toaletten någon gång mellan 18-23, ska jag göra det med barnet hängande i tutten då? För annars skriker han garanterat innan jag är klar.
"Se till att barnet har ett bra tag genom att lägga det nära kroppen med bröstvårtan pekande mot näsan och vänta tills barnet gapar stort, för sedan barnet till bröstet" Ok, det låter ju enkelt, men försök med ett barn som viftar hysteriskt med armarna, nyper dig i bröstvårtan med ena handen, stoppar andra handen i munnen samtidigt som han sparkar med benen och ställer sig som en sprättbåge. Och ska jag vänta på att han gapar stort har han redan börjat vråla.
"Känns det inte bra ta försiktigt bort barnet genom att sätta ett finger i mungipan och försök sedan igen" Men om det aldrig känns bra då, utan bara gör mer eller mindre ont och det dessutom är i princip omöjligt att bända bort honom från bröstet när han väl sugit tag, om man inte vill slita bort bröstvårtan också vill säga och det vill man helst inte.... Vad gör man då?
Jag trodde det skulle bli enklare att amma barn nummer två, men det är precis lika jobbigt, om inte värre. Det enda som hindrar att jag bryter ihop totalt är att jag vet att det till sist släppte förra gången och jag lever på hoppet att det ska göra det nu också. Jag VILL amma, men till vilket pris? Jag ger det två månader till för att komma förbi de "magiska" tre månaderna när allt ska bli så mycket lättare. Sedan får det vara nog, det får finnas någon sorts gräns för hur mycket självplågeri man utsätter sig för!

Kvällskaos

Ibland är livet som nybliven tvåbarnsförälder lite mer påfrestande än vanligt. Igår kväll var ett sådant tillfälle. Jag var rejält trött efter en ganska intensiv dag och planen var att lägga storebror, mata lillebror, duscha och krypa till kojs tillsammans med min TENS-apparat för att sedan somna tidigt. Jo, tjena.... Till att börja med missade vi visst sovtåget för storebror för det tog en halv evighet innan han slutade pladdra och somnade. Sedan ville lillebror äta och äta och äta. En och en halv timme senare hängde tuttarna som ledsna tomma påsar men lillebror var fortfarande hungrig och JÄTTEARG för att han inte fick hänga kvar och slita i de ledsna tuttarna. Lyckades krama ur några droppar till och fick honom tillslut att somna och smet in i duschen bara för att komma ut 10 minuter senare till en illvrålande bebis och en pappa med lätt tinnitus. Bara att hoppas på att kroppen producerat lite mer mjölk under duschen och plocka fram mjölkbaren igen. Efter att ha ätit en stund till var han då äntligen nöjd och sov sött. Då vaknar storebror. Kan inte sova, vill ligga i vår säng, kissnödig, osv. När han är färdigkissad och nedstoppad i vår säng har han vaknat till igen och pladdrar glatt på medans mina ögon klipper. Kryper ner bredvid honom och håller om honom för att få honom att komma till ro igen. När han nästan somnat börjar lillebror gny igen. Sliter upp honom innan han vaknar till helt och lägger honom på mitt bröst. Där somnar han in djupt igen. Ligger sedan där med ett barn på armen och ett på bröstet, svettas och kan knappt röra mig, men de sover i alla fall. Och lite gosigt är det allt också, hinner jag tänka under sekunden det tar innan jag själv somnar. Några insomningssvårigheter lider jag i alla fall inte av längre :-)