Det är ju en himla bra och praktisk grej när det fungerar. Amning alltså. Maten finns alltid med, är klar att servera och dessutom gratis. Men fy f-n (rent ut sagt) vad jobbigt det är när det inte fungerar! Lillebror är nu snart en månad. Han växer som han ska och får alltså den mat han behöver, men det är på bekostnad av min mentala hälsa. Det gör ONT! Bröstvårtorna är fortfarande trasiga och fulla av sår. Varje amning är en tortyr och ofta vill han äta, på kvällarna är det värst, då går det inte mer än en halvtimme mellan matstunderna, om ens det. Helst ska han suga hela tiden, mellan 18-23 ungefär, annars illvrålar han så taket lyfter sig på huset. Humör har han också minsann....
Läser råden på amningshjälpen.
"Lägg aldrig ett skrikande barn till bröstet utan se till att börja mata innan barnet gråter" Jaha, men om ungen går från lugnt sovande till panikhungrig på en microsekund, hur ska man lyckas med det då? Eller om man nu måste besöka toaletten någon gång mellan 18-23, ska jag göra det med barnet hängande i tutten då? För annars skriker han garanterat innan jag är klar.
"Se till att barnet har ett bra tag genom att lägga det nära kroppen med bröstvårtan pekande mot näsan och vänta tills barnet gapar stort, för sedan barnet till bröstet" Ok, det låter ju enkelt, men försök med ett barn som viftar hysteriskt med armarna, nyper dig i bröstvårtan med ena handen, stoppar andra handen i munnen samtidigt som han sparkar med benen och ställer sig som en sprättbåge. Och ska jag vänta på att han gapar stort har han redan börjat vråla.
"Känns det inte bra ta försiktigt bort barnet genom att sätta ett finger i mungipan och försök sedan igen" Men om det aldrig känns bra då, utan bara gör mer eller mindre ont och det dessutom är i princip omöjligt att bända bort honom från bröstet när han väl sugit tag, om man inte vill slita bort bröstvårtan också vill säga och det vill man helst inte.... Vad gör man då?
Jag trodde det skulle bli enklare att amma barn nummer två, men det är precis lika jobbigt, om inte värre. Det enda som hindrar att jag bryter ihop totalt är att jag vet att det till sist släppte förra gången och jag lever på hoppet att det ska göra det nu också. Jag VILL amma, men till vilket pris? Jag ger det två månader till för att komma förbi de "magiska" tre månaderna när allt ska bli så mycket lättare. Sedan får det vara nog, det får finnas någon sorts gräns för hur mycket självplågeri man utsätter sig för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar