När det är värt det.

Det finns dagar när man som hästägare undrar om det är värt det.
Dagar när man hellre skulle krypa ner under en filt i soffan än ge sig ut i regn och mörker.
Dagar när man önskar sig en billigare och något mindre tidskrävande hobby. En hobby där man kan säga, nej jag har ingen lust idag, och så bara låter man bli.
Sedan finns dagar som igår. När man hoppar tillsammans med sin häst som bara lyser av lycka, som spurtar runt ridhuset som en målsökande robot i jakt på hinder som ska hoppas och klipper varje språng som en tiger. När man sitter med ett stort leende i hela ansiktet under hela passet och åker hem med kroppen full av lyckobubblor.
Då finns det ingen tvekan. Då är det värt det!
Och för er som känner er oroliga kan jag tillägga att vi hoppade hinder på ca 20-50 cm (i princip bara upphöjda bommar alltså) och fröken häst busade bara precis så mycket att matten mest fnissade lite åt henne och inte ens tappade balansen.