Man ska vara försiktig med vad man önskar sig!

Jag hade önskat mig en snabb och lätt förlossning och gärna då så snart som möjligt som jag skrev i senaste inlägget. Jag tyckte nog att det inte vore mer än rätt efter denna helvetes graviditet att jag skulle få min önskan uppfylld. Och nog gick det snabbt....
Allt kändes som vanligt under onsdagen även om jag vet att jag någon gång under dagen tänkte "hur långt ner i bäckenet kan ungen egentligen ha huvudet utan att den bara trillar ut?" men så har det känts ett tag, så inget konstigt med det.
Så jag blev ganska förvånad när det någon gång vid midnatt plötsligt kändes som ett poff i magen, som en vattenballong som spricker ungefär, men kastade mig med förvånande hastighet ur sängen och hann precis in badrummet innan det sa PLASK och vattnet gick. Jaha, vad gör man sedan då? Inga värkar, men man kan ju inte gärna gå tillbaka till sängen och fortsätta sova med vattnet rinnande. Ringde in till förlossningen och fick en tid för kontroll morgonen efter. Efter ett tag minskade vattenflödet såpass att jag kunde gå och lägga mig igen, iklädd en av sonens nattblöjor. Vaknade till vid 4-tiden och konstaterade att värkarna börjat lite smått men kunde utan problem slumra vidare fram till 6 när det började kännas lite obekvämt så jag gick upp och ställde mig i duschen en stund. Ringde tillbaka till förlossningen och avbokade undersökningen och sa att vi tänkte komma in under morgonen istället eftersom värkarna var igång. Åt frukost tillsammans med familjen och sedan åkte maken och lämnade sonen på dagis innan vi for mot förlossningen. I bilen började värkarna kännas lite mer och jag tänkte för mig själv att det skulle bli skönt att komma in och få lite lustgas. Tji fick jag! På vägen från bilen till undersökningsrummet blev det riktigt jobbigt och medan den mottagande sköterskan letade efter en blodtrycksmanschett insåg jag att nu kommer bebisen. Maken tryckte lite lätt panikslagen på knappen och BM som kom in kunde bara konstatera det jag redan insett och ganska precis 11 minuter efter att vi kom in genom dörren föddes vår son. Visst hade jag önskat mig en snabb förlossning, men det är ju käckt om man åtminstone hinner få av sig brallorna innan bebisen tittar ut och det var ju inte direkt läge att diskutera någon form av smärtlindring om man säger så.... Men allt gick bra även om det blev en aning chockartat för alla inblandade. Lillkillen, som fick smeknamnet kanonkulan av personalen under dagen, är inte så himla liten, inte om man jämför med brorsan i alla fall. Vägde stadiga 3.9 kg och var 52 cm lång. Skönt att han bestämde sig för att komma nu och inte stanna kvar i magen och växa till den 18e.
Självklart är han alldeles underbar och helt perfekt, precis som sin bror. Eller vad säger ni?


Vi valde att åka hem efter läkarundersökning och tester. Nästan så vi hann hämta sonen på dagis innan de stängde men för att slippa stressa fick han åka hem till en kompis istället och så hämtade vi honom där. Snacka om effektiv dag :-)