Bildinlägg

Ibland är det svårt att hinna skriva om allt jag vill, så här kommer istället ett bildinlägg för att visa vad vi pysslat med på senaste tiden.

Borsorna bus har redan kul ihop.

På väg till bröllop. Snyggaste killen på festen enligt den något partiska mamman ser ni på bilden. Kläderna har han valt själv. Kan man ana ett framtida modelejon?

Lillebror var såklart också finklädd.

Besök på Astrid Lindgrens värld...

och Flygvapenmuseet...

och Valla har vi hunnit med.

Dessutom har vi hunnit träffa släkt och vänner. Tack allihop för den här gången!

Tillbaka på hästryggen

Två månader sedan förlossningen och jag vet inte hur många månader sedan jag satt på en hästrygg sist, jag har tappat räkningen. Men igår var jag äntligen tillbaka på fröken hästs rygg. Bara 5-10 minuter i skritt för att se hur kroppen klarade det. Det kändes underbart och underligt. Att något kan vara så ovant och ändå så välbekant på samma gång. Många känslor, lycka och glädje blandat med en sorg över allt jag tappat och kroppens sladdriga svaghet.
Men kroppen känns bra, nog känns det i ljumskar, rygg och mage, även efter den kort turen. Men det är en skön värk, en träningsvärk och ingen smärta från bäckenet.
Så nu får det vara slut på riduppehållet!

Rättvisa har skipats

Ni har nog alla hört den, i alla fall alla som någon gång träffat min far. Historien om hur jag som liten bebis bara bajsade var 14e dag ungefär men hur det så fort pappa lämnades ensam med mig eller vi väntade fint besök sa "brummelibrummelibrum" i blöjan och sedan sprutade bajset upp bakom öronen. Jag har alltid tycket att han är lite fånig, vad är lite bajs att klaga på, det får man väl räkna med när man har småbarn. Men nu, kära far, har rättvisa skipats. För härom dagen slog lillebror nytt äckelrekord när det gäller barnbajs.
Jag hade placerat honom i babysittern och där satt han glatt jollrande medan jag hjälpte storebror på toaletten. Sedan hör jag hur han börjar bli alltmer missnöjd, tänker att han är väl trött och går för att lyfta upp honom. Hejdar mig i sista sekunden, vänta nu, varför är den förut vita bodyn gul? Lyfter försiktigt på ett ben och inser att hela babysittern är full med bajs. Kikar under och jodå, på golvet under babysittern håller det på att bildas en stor pöl av gul vätska. Jag har aldrig sett så mycket bajs. Hur kan det ens få plats i en så liten människa? Visserligen har han hållit sig ganska många dagar, men ändå!
Funderar en stund på hur jag ska få barnet till skötbordet utan att kladda ner större delen av huset. Försöker lyfta honom men det rinner alltför snabbt utmed benen. Tar tillslut halva hushållsrullen och håller under barnet medan jag snabbt förflyttar mig till skötbordet. Där uppstår nästa problem. Hur får man av en bajsfylld body utan att kleta in hela huvudet på ungen? Det var ju liksom enda stället han var ren, så det kändes onödigt att smutsa ner det också. Övervägde allvarligt att klippa upp den men lyckades till sist korva av den neråt istället. Tog sedan helt enkelt och stoppade barnet i vasken och spolade av honom. Inte uppskattat kan jag tala om. Grannarna undrade nog om jag misshandlade barnet. Men nöden har ingen lag.
Medan jag skurade lillebror hade den kreativa storebrorsan kommit på den briljanta idén att köra runt med en filt på släp bakom sin polisbil, i bajset såklart.... Så sedan var det bara att fortsätta skura filt, hus och babysitter.
Efter denna händelse har jag märkt att jag uppskattar de dagliga bajsblöjorna på ett helt nytt sätt. De är betydligt mer lätthanterliga än fleradagars varianten. Och jag har fått en helt ny förståelse för pappas panik över att höra "brummelibrummelibrummet" från blöjan.

När livet stannar för ett ögonblick

Det kan gå så fort när olyckan är framme. På ett ögonblick kan allting förändras.
Satt glatt småpratande med vännerna på på bussen när den plötslig gör en lite kraftigare inbromsning för att sedan accelerera igen. Som i slowmotion ser jag min vagn kränga häftigt för att sedan välta och min lille son fara ut mot bussgolvet. Jag kastar mig fram men hinner inte fånga honom. Jag tror jag dog en liten stund. Jag tror att hjärtat slutade slå och jag vet att jag slutade andas. Sedan hördes ett illvrål och jag höll honom så hårt, så hårt, som om jag aldrig skulle våga släppa mer.
Det är konstigt hur man reagerar. Alla i bussen blev såklart chockade och rädda. Själv blev jag iskallt lugn. Ringde maken och talade om vad som hade hänt och bad honom möta upp oss på akuten. Bad de andra i sällskapet fortsätta kvällen utan mig och fortsatte själv resan mot akuten. Talade om för den chockade busschauffören att han inte hade någon skuld till olyckan. Han hade inte kört vårdslöst, det var jag som inte hade satt fast vagnen ordentligt och inte varit tillräckligt uppmärksam när den började välta.
Klev av bussen vid sjukhuset och gick till barnakuten (det gick snabbare än att vänta på en ambulans) och berättade vad som hänt. Fortfarande lugn.
Lilleman undersöktes omgående och verkade ha klarat sig helt utan fysiska skador men vi fick vara kvar för observation ett antal timmar. Straxt före midnatt blev han friskförklarad och vi fick åka hem. Då var jag skakig, trött, men fortfarande lugn.
Idag är jag trött, så fruktansvärt trött och något mer förvirrad än vanligt. Men fortfarande lugn. Undrar när det släpper, när kommer tårarna?