När livet stannar för ett ögonblick

Det kan gå så fort när olyckan är framme. På ett ögonblick kan allting förändras.
Satt glatt småpratande med vännerna på på bussen när den plötslig gör en lite kraftigare inbromsning för att sedan accelerera igen. Som i slowmotion ser jag min vagn kränga häftigt för att sedan välta och min lille son fara ut mot bussgolvet. Jag kastar mig fram men hinner inte fånga honom. Jag tror jag dog en liten stund. Jag tror att hjärtat slutade slå och jag vet att jag slutade andas. Sedan hördes ett illvrål och jag höll honom så hårt, så hårt, som om jag aldrig skulle våga släppa mer.
Det är konstigt hur man reagerar. Alla i bussen blev såklart chockade och rädda. Själv blev jag iskallt lugn. Ringde maken och talade om vad som hade hänt och bad honom möta upp oss på akuten. Bad de andra i sällskapet fortsätta kvällen utan mig och fortsatte själv resan mot akuten. Talade om för den chockade busschauffören att han inte hade någon skuld till olyckan. Han hade inte kört vårdslöst, det var jag som inte hade satt fast vagnen ordentligt och inte varit tillräckligt uppmärksam när den började välta.
Klev av bussen vid sjukhuset och gick till barnakuten (det gick snabbare än att vänta på en ambulans) och berättade vad som hänt. Fortfarande lugn.
Lilleman undersöktes omgående och verkade ha klarat sig helt utan fysiska skador men vi fick vara kvar för observation ett antal timmar. Straxt före midnatt blev han friskförklarad och vi fick åka hem. Då var jag skakig, trött, men fortfarande lugn.
Idag är jag trött, så fruktansvärt trött och något mer förvirrad än vanligt. Men fortfarande lugn. Undrar när det släpper, när kommer tårarna?