Storebror har aldrig varit speciellt bra på att leka självständigt och ska jag vara helt ärlig tycker jag inte att "köra bilar" är det roligaste man kan göra. Speciellt inte eftersom "köra bilar" mest går ut på att krascha de stackars bilarna mot varandra eller in i väggar och möbler.
Därför brukar jag föreslå andra lekar som jag tycker är roligare. Vet inte hur många gånger jag föreslagit att vi ska bygga med lego men oftast blir det bestämt nej på den frågan. Alternativt så bygger jag med lego medan han tittar på. Att han skulle bygga självständigt har liksom inte ens funnits på kartan.
Men så plötsligt hände något....
Det började förra helgen med att pappan inte orkade vika fler flygplan i papper efter att det första badat och inte längre var flygdugligt. "Bygg ett i lego istället" tyckte han. Först blev det sura miner men efter en stund försvann storebror upp på sitt rum och man kunde höra att han rotade runt i legolådan. Efter en stund kom han ner med sitt byggverk, mycket stolt, och möttes såklart av föräldrarnas beundran. Sedan har han byggt lite då och då och så här om dagen när han hade tråkigt i väntan på middagen föreslog jag att han skulle gå upp och bygga några coola rymdskepp i lego och fick svaret JAAAAA och han rusade upp för trappan till sitt rum och satte igång direkt. Inget surande, inget "du måste vara med mig". Jag stod kvar och funderade allvarligt på om det var läge att nypa sig i armen för att se om jag drömde.
Sedan ska det sägas att byggandet orsakar en hel del frustration, gråt, skrik och legobitar som flyger när byggverken inte blir som man vill. Men jag tar gärna det om jag får en stunds frid där jag kan laga mat utan ett barn som skriker "Kör bilar med mig!" hängande i byxbenet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar