En flicka har förlorat sitt liv. En flicka som jag inte känner, ändå berör det mig så starkt.
Det kunde lika gärna varit jag....
En vanlig dag, en vanlig ridtur på egen hand, som slutade så illa.
Man får sig onekligen en tankeställare.
tisdag 31 maj 2011
onsdag 18 maj 2011
Allt för ett leende
Jag läste en forskningsartikel där de kommit fram till att när ett litet barn ler frisläpps substanser i hjärnan hos mamma/pappa som triggar samma receptorer som några av de mest verksamma lyckodrogerna. Inte konstigt att man blir beroende. Lillebror har börjat fyra av de där underbara tandlösa leendena och det finns inga gränser för hur fånig man kan vara för att framkalla ett. Och när det väl kommer så glömmer man sömnbrist, skrik, bajsfontäner, och onda bröstvårtor och fylls istället av lyckobubblor. Naturen är bra smart ibland!
onsdag 4 maj 2011
Det här med amning
Det är ju en himla bra och praktisk grej när det fungerar. Amning alltså. Maten finns alltid med, är klar att servera och dessutom gratis. Men fy f-n (rent ut sagt) vad jobbigt det är när det inte fungerar! Lillebror är nu snart en månad. Han växer som han ska och får alltså den mat han behöver, men det är på bekostnad av min mentala hälsa. Det gör ONT! Bröstvårtorna är fortfarande trasiga och fulla av sår. Varje amning är en tortyr och ofta vill han äta, på kvällarna är det värst, då går det inte mer än en halvtimme mellan matstunderna, om ens det. Helst ska han suga hela tiden, mellan 18-23 ungefär, annars illvrålar han så taket lyfter sig på huset. Humör har han också minsann....
Läser råden på amningshjälpen.
"Lägg aldrig ett skrikande barn till bröstet utan se till att börja mata innan barnet gråter" Jaha, men om ungen går från lugnt sovande till panikhungrig på en microsekund, hur ska man lyckas med det då? Eller om man nu måste besöka toaletten någon gång mellan 18-23, ska jag göra det med barnet hängande i tutten då? För annars skriker han garanterat innan jag är klar.
"Se till att barnet har ett bra tag genom att lägga det nära kroppen med bröstvårtan pekande mot näsan och vänta tills barnet gapar stort, för sedan barnet till bröstet" Ok, det låter ju enkelt, men försök med ett barn som viftar hysteriskt med armarna, nyper dig i bröstvårtan med ena handen, stoppar andra handen i munnen samtidigt som han sparkar med benen och ställer sig som en sprättbåge. Och ska jag vänta på att han gapar stort har han redan börjat vråla.
"Känns det inte bra ta försiktigt bort barnet genom att sätta ett finger i mungipan och försök sedan igen" Men om det aldrig känns bra då, utan bara gör mer eller mindre ont och det dessutom är i princip omöjligt att bända bort honom från bröstet när han väl sugit tag, om man inte vill slita bort bröstvårtan också vill säga och det vill man helst inte.... Vad gör man då?
Jag trodde det skulle bli enklare att amma barn nummer två, men det är precis lika jobbigt, om inte värre. Det enda som hindrar att jag bryter ihop totalt är att jag vet att det till sist släppte förra gången och jag lever på hoppet att det ska göra det nu också. Jag VILL amma, men till vilket pris? Jag ger det två månader till för att komma förbi de "magiska" tre månaderna när allt ska bli så mycket lättare. Sedan får det vara nog, det får finnas någon sorts gräns för hur mycket självplågeri man utsätter sig för!
Läser råden på amningshjälpen.
"Lägg aldrig ett skrikande barn till bröstet utan se till att börja mata innan barnet gråter" Jaha, men om ungen går från lugnt sovande till panikhungrig på en microsekund, hur ska man lyckas med det då? Eller om man nu måste besöka toaletten någon gång mellan 18-23, ska jag göra det med barnet hängande i tutten då? För annars skriker han garanterat innan jag är klar.
"Se till att barnet har ett bra tag genom att lägga det nära kroppen med bröstvårtan pekande mot näsan och vänta tills barnet gapar stort, för sedan barnet till bröstet" Ok, det låter ju enkelt, men försök med ett barn som viftar hysteriskt med armarna, nyper dig i bröstvårtan med ena handen, stoppar andra handen i munnen samtidigt som han sparkar med benen och ställer sig som en sprättbåge. Och ska jag vänta på att han gapar stort har han redan börjat vråla.
"Känns det inte bra ta försiktigt bort barnet genom att sätta ett finger i mungipan och försök sedan igen" Men om det aldrig känns bra då, utan bara gör mer eller mindre ont och det dessutom är i princip omöjligt att bända bort honom från bröstet när han väl sugit tag, om man inte vill slita bort bröstvårtan också vill säga och det vill man helst inte.... Vad gör man då?
Jag trodde det skulle bli enklare att amma barn nummer två, men det är precis lika jobbigt, om inte värre. Det enda som hindrar att jag bryter ihop totalt är att jag vet att det till sist släppte förra gången och jag lever på hoppet att det ska göra det nu också. Jag VILL amma, men till vilket pris? Jag ger det två månader till för att komma förbi de "magiska" tre månaderna när allt ska bli så mycket lättare. Sedan får det vara nog, det får finnas någon sorts gräns för hur mycket självplågeri man utsätter sig för!
måndag 2 maj 2011
Kvällskaos
Ibland är livet som nybliven tvåbarnsförälder lite mer påfrestande än vanligt. Igår kväll var ett sådant tillfälle. Jag var rejält trött efter en ganska intensiv dag och planen var att lägga storebror, mata lillebror, duscha och krypa till kojs tillsammans med min TENS-apparat för att sedan somna tidigt. Jo, tjena.... Till att börja med missade vi visst sovtåget för storebror för det tog en halv evighet innan han slutade pladdra och somnade. Sedan ville lillebror äta och äta och äta. En och en halv timme senare hängde tuttarna som ledsna tomma påsar men lillebror var fortfarande hungrig och JÄTTEARG för att han inte fick hänga kvar och slita i de ledsna tuttarna. Lyckades krama ur några droppar till och fick honom tillslut att somna och smet in i duschen bara för att komma ut 10 minuter senare till en illvrålande bebis och en pappa med lätt tinnitus. Bara att hoppas på att kroppen producerat lite mer mjölk under duschen och plocka fram mjölkbaren igen. Efter att ha ätit en stund till var han då äntligen nöjd och sov sött. Då vaknar storebror. Kan inte sova, vill ligga i vår säng, kissnödig, osv. När han är färdigkissad och nedstoppad i vår säng har han vaknat till igen och pladdrar glatt på medans mina ögon klipper. Kryper ner bredvid honom och håller om honom för att få honom att komma till ro igen. När han nästan somnat börjar lillebror gny igen. Sliter upp honom innan han vaknar till helt och lägger honom på mitt bröst. Där somnar han in djupt igen. Ligger sedan där med ett barn på armen och ett på bröstet, svettas och kan knappt röra mig, men de sover i alla fall. Och lite gosigt är det allt också, hinner jag tänka under sekunden det tar innan jag själv somnar. Några insomningssvårigheter lider jag i alla fall inte av längre :-)
onsdag 27 april 2011
På väg tillbaka
Igår var jag hos sjukgymnasten för att få hjälp att bygga upp min skruttiga kropp efter denna helvetesgraviditet. Redan dagen efter förlossningen ringde jag och försökte boka tid men när sjukgymnasten förstod att sonen knappt var ett dygn beordrade hon mig att vila först. Frustrerande när det enda man vill är att komma igång! Så jag har smygtränat lite på egen hand. Inget avancerat och ingen belastning. Bara försökt hitta de i stort sett obefintliga musklerna och spänna dem lite. Vet inte om det är därför men nu kan jag i alla fall gå uppför trappan utan att häva mig upp med hjälp av armarna och jag kan stå på ett ben tillräckligt länge för att hinna torka den andra foten när jag duschat. Inte så jätteimponerande kanske, men för mig märks stor skillnad.
Men nu är det alltså dags för ett "riktigt" träningsprogram :-)
Fick börja med att fylla i ett frågeformulär. Lite om vad jag har för besvär, hur de begränsar mig och hur det påverkar min livskvalité. Fick plocka ut de tre begränsningar som påverkar mig mest och som alltså känns viktigast att komma över. Det viktigaste för mig är såklart att klara vardagen, kunna lyfta och bära barn och utföra vanliga hushållssysslor, att kunna gå, springa och leka med äldsta sonen, bli en rolig mamma igen och till sist att komma igång med ridningen igen.
De övningar jag fick går alla ut på att hitta och träna upp magmusklerna, sedan får jag några andra muskler på köpet :-) Dessutom ska jag fortsätta använda min kära TENS-apparat för smärtlindring och massage. Första träningspasset idag kändes bra. Nu jävlar är jag på G!
Det kommer bli tufft, det kommer ta tid, men nu är jag på väg tillbaka!
Men nu är det alltså dags för ett "riktigt" träningsprogram :-)
Fick börja med att fylla i ett frågeformulär. Lite om vad jag har för besvär, hur de begränsar mig och hur det påverkar min livskvalité. Fick plocka ut de tre begränsningar som påverkar mig mest och som alltså känns viktigast att komma över. Det viktigaste för mig är såklart att klara vardagen, kunna lyfta och bära barn och utföra vanliga hushållssysslor, att kunna gå, springa och leka med äldsta sonen, bli en rolig mamma igen och till sist att komma igång med ridningen igen.
De övningar jag fick går alla ut på att hitta och träna upp magmusklerna, sedan får jag några andra muskler på köpet :-) Dessutom ska jag fortsätta använda min kära TENS-apparat för smärtlindring och massage. Första träningspasset idag kändes bra. Nu jävlar är jag på G!
Det kommer bli tufft, det kommer ta tid, men nu är jag på väg tillbaka!
lördag 16 april 2011
30 viktiga minuter
30 minuter, kanske till och med en timme, men mer var det inte. Att det kan göra en sådan skillnad. Idag var jag tillbaka i stallet för första gången efter förlossningen. Pysslade runt lite, städade undan vintertäcken, snackade lite skit med några stallkompisar och kliade fröken häst mellan öronen en stund. Kände lugnet sprida sig i kroppen, ett välmående som stannar kvar. Missförstå mig inte nu, det är fantastiskt och alldeles underbart att vara mamma. Men ibland är det lätt att känna sig en aning kvävd som dygnet runt öppen mjölkbar. Ibland måste även mammor få vara bara sig själva en liten stund.
fredag 8 april 2011
Man ska vara försiktig med vad man önskar sig!
Jag hade önskat mig en snabb och lätt förlossning och gärna då så snart som möjligt som jag skrev i senaste inlägget. Jag tyckte nog att det inte vore mer än rätt efter denna helvetes graviditet att jag skulle få min önskan uppfylld. Och nog gick det snabbt....
Allt kändes som vanligt under onsdagen även om jag vet att jag någon gång under dagen tänkte "hur långt ner i bäckenet kan ungen egentligen ha huvudet utan att den bara trillar ut?" men så har det känts ett tag, så inget konstigt med det.
Så jag blev ganska förvånad när det någon gång vid midnatt plötsligt kändes som ett poff i magen, som en vattenballong som spricker ungefär, men kastade mig med förvånande hastighet ur sängen och hann precis in badrummet innan det sa PLASK och vattnet gick. Jaha, vad gör man sedan då? Inga värkar, men man kan ju inte gärna gå tillbaka till sängen och fortsätta sova med vattnet rinnande. Ringde in till förlossningen och fick en tid för kontroll morgonen efter. Efter ett tag minskade vattenflödet såpass att jag kunde gå och lägga mig igen, iklädd en av sonens nattblöjor. Vaknade till vid 4-tiden och konstaterade att värkarna börjat lite smått men kunde utan problem slumra vidare fram till 6 när det började kännas lite obekvämt så jag gick upp och ställde mig i duschen en stund. Ringde tillbaka till förlossningen och avbokade undersökningen och sa att vi tänkte komma in under morgonen istället eftersom värkarna var igång. Åt frukost tillsammans med familjen och sedan åkte maken och lämnade sonen på dagis innan vi for mot förlossningen. I bilen började värkarna kännas lite mer och jag tänkte för mig själv att det skulle bli skönt att komma in och få lite lustgas. Tji fick jag! På vägen från bilen till undersökningsrummet blev det riktigt jobbigt och medan den mottagande sköterskan letade efter en blodtrycksmanschett insåg jag att nu kommer bebisen. Maken tryckte lite lätt panikslagen på knappen och BM som kom in kunde bara konstatera det jag redan insett och ganska precis 11 minuter efter att vi kom in genom dörren föddes vår son. Visst hade jag önskat mig en snabb förlossning, men det är ju käckt om man åtminstone hinner få av sig brallorna innan bebisen tittar ut och det var ju inte direkt läge att diskutera någon form av smärtlindring om man säger så.... Men allt gick bra även om det blev en aning chockartat för alla inblandade. Lillkillen, som fick smeknamnet kanonkulan av personalen under dagen, är inte så himla liten, inte om man jämför med brorsan i alla fall. Vägde stadiga 3.9 kg och var 52 cm lång. Skönt att han bestämde sig för att komma nu och inte stanna kvar i magen och växa till den 18e.
Självklart är han alldeles underbar och helt perfekt, precis som sin bror. Eller vad säger ni?
Vi valde att åka hem efter läkarundersökning och tester. Nästan så vi hann hämta sonen på dagis innan de stängde men för att slippa stressa fick han åka hem till en kompis istället och så hämtade vi honom där. Snacka om effektiv dag :-)
Allt kändes som vanligt under onsdagen även om jag vet att jag någon gång under dagen tänkte "hur långt ner i bäckenet kan ungen egentligen ha huvudet utan att den bara trillar ut?" men så har det känts ett tag, så inget konstigt med det.
Så jag blev ganska förvånad när det någon gång vid midnatt plötsligt kändes som ett poff i magen, som en vattenballong som spricker ungefär, men kastade mig med förvånande hastighet ur sängen och hann precis in badrummet innan det sa PLASK och vattnet gick. Jaha, vad gör man sedan då? Inga värkar, men man kan ju inte gärna gå tillbaka till sängen och fortsätta sova med vattnet rinnande. Ringde in till förlossningen och fick en tid för kontroll morgonen efter. Efter ett tag minskade vattenflödet såpass att jag kunde gå och lägga mig igen, iklädd en av sonens nattblöjor. Vaknade till vid 4-tiden och konstaterade att värkarna börjat lite smått men kunde utan problem slumra vidare fram till 6 när det började kännas lite obekvämt så jag gick upp och ställde mig i duschen en stund. Ringde tillbaka till förlossningen och avbokade undersökningen och sa att vi tänkte komma in under morgonen istället eftersom värkarna var igång. Åt frukost tillsammans med familjen och sedan åkte maken och lämnade sonen på dagis innan vi for mot förlossningen. I bilen började värkarna kännas lite mer och jag tänkte för mig själv att det skulle bli skönt att komma in och få lite lustgas. Tji fick jag! På vägen från bilen till undersökningsrummet blev det riktigt jobbigt och medan den mottagande sköterskan letade efter en blodtrycksmanschett insåg jag att nu kommer bebisen. Maken tryckte lite lätt panikslagen på knappen och BM som kom in kunde bara konstatera det jag redan insett och ganska precis 11 minuter efter att vi kom in genom dörren föddes vår son. Visst hade jag önskat mig en snabb förlossning, men det är ju käckt om man åtminstone hinner få av sig brallorna innan bebisen tittar ut och det var ju inte direkt läge att diskutera någon form av smärtlindring om man säger så.... Men allt gick bra även om det blev en aning chockartat för alla inblandade. Lillkillen, som fick smeknamnet kanonkulan av personalen under dagen, är inte så himla liten, inte om man jämför med brorsan i alla fall. Vägde stadiga 3.9 kg och var 52 cm lång. Skönt att han bestämde sig för att komma nu och inte stanna kvar i magen och växa till den 18e.
Självklart är han alldeles underbar och helt perfekt, precis som sin bror. Eller vad säger ni?
Vi valde att åka hem efter läkarundersökning och tester. Nästan så vi hann hämta sonen på dagis innan de stängde men för att slippa stressa fick han åka hem till en kompis istället och så hämtade vi honom där. Snacka om effektiv dag :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)