God Jul!

De flesta av er har väl redan fått vår julhälsning via mail. Hoppas ni gillar den! Det ligger en del arbete bakom om man säger så.... Det är ett stort projekt att fånga två små bustomtar på bild. Först skulle ju tomtedräkten vara ren. Det första försöket till fotografering misslyckades när den ena tomtedräkten fick diverse mer eller mindre äckliga fläckar innan fotograferingen ens startat. Bara att tvätta och försöka igen (jag tycker inte kräksfläckar är direkt julmysigt nämligen).
Sedan ska ju bustomtarna helst se sådär söta och rara ut med och det är inte heller helt enkelt. Det blev en del konstiga tomtar innan vi lyckades.

Dra-i-mössantomte

Trillikulltomte

Surtomte

Skumtomte

Sedan ska ju gärna fotografen lyckas också. Man är väl inget direkt proffs, det är ganska uppenbart. Men Några fina bilder fick vi i alla fall.

God Jul önskar jag och mina (ibland) söta bustomtar.

Morgonstund

Jaha, vad gör man nu då? Frukosten är uppäten sedan länge, vi har redan sett alldeles för länge på TV, ute är det fortfarande mörkt och resten av världen sover.
Idag vaknade lillebror vid 4.30, somnade om en halvtimme efter lite välling men kl 5 tyckte han det var morgon. Det tyckte inte hans mamma som gjorde ett försök att få honom att somna om en stund till i föräldrarnas säng. Gick inget vidare. Ännu sämre gick det när även storebror vaknade en halvtimme senare, så 05.45 fick jag ge upp och börja dagen. Härligt! Tänk vad mycket kul vi ska hinna med idag :-) Ska bara hälla i mig några koppar kaffe först så kanske, kanske att hjärnan börjar fungera.

Jag rullar!

Lillebror har kommit på sitt eget vis att ta sig dit han vill. Han varken kryper, ålar eller rumphoppar. Han rullar. Och tar sig fram med förvånande hastighet. Det enda som inte riktigt funkar är att rulla uppför trappan. Det blev han lite besviken över, men hans mamma är mest glad. Såhär kan det se ut när han rullar omkring.

Söt pepparkaksgubbe

I söndags var det julavslutning på gympan och barnen hade uppvisning utklädda till något "juligt". Storebror var pepparkaka. Han var riktigt duktig när han inte tramsade runt och spexade istället men självklart lyckades han spilla ner pepparkaksdräkten när vi fikade så vi fick paniktvätta den inför luciatåget på måndagen.
Igår var det då luciafirande på dagis med luciatåg i kyrkan och fika med föräldrarna efteråt.
Fina och duktiga barn som sjöng så fint så. Härligt med lite julstämning, det är det dåligt med annars. Regn, regn och mera regn.
Här är han, vår lilla pepparkaksgubbe.

Lussebak

Man får göra vad man kan för att få till julstämningen när det mest känns som evighetshöst ute.
Så idag blev det bak av pepparkakor och lussekatter med glögg och julmusik på högsta volym. Riktigt mysigt och kul hade vi. Storebror var jätteduktig och både knådade, kavlade, tog ut pepparkakor och gjorde lussekatter. Kan det vara bagargenen som slår igenom?

Lillebror ville såklart också vara med. Han fick sitta i gåstolen och då når han utan problem upp på köksbordet nu och blev såhär nöjd när han lyckade knycka åt sig kniven vi skar pepparkaksdeg med. Tur att det var en "ofarlig" kniv.

Pysselfika

Det låter väl mysigt? Föräldrarna kommer till dagis, julpysslar och fikar tillsammans med sina barn samtidigt som man är social och trevlig med de andra föräldrarna.
Det är säkert mysigt också, om man inte har ett barn som efter intag av saft och kaka far runt som en sockerstinn tornado bland glitter, paljetter och klister.
Som målar överallt, med alla färger samtidigt.
Som rullar flörtkulorna på golvet istället för att göra små söta tomtar och som klistrar ihop alla bokmärkena till smällkaramellerna till en enda stor klump.
Ska man dessutom samtidigt hindra lillebror från att äta silkespapper, nejlikor och annat olämpligt. Ja, då blir det inte så mycket tid till varken kaffedrickande eller socialt umgänge.
Fast kallt kaffe med glitter i smakar ändå inget vidare kan jag tala om.
Sedan ska man ju få med sig barnet hem också, gärna innan kraschen efter sockerkicken inträffar. Behöver jag säga att jag misslyckades? Behöver jag säga att jag var rätt svettig innan vi lyckades ta oss därifrån? Behöver jag säga att det kommer dröja innan jag ens funderar på att närvara vid pysselfika igen?

Förkylt

Ja, förkylt var det här. En riktigt härlig hösrförkylning har vi åkt på, hela familjen. Det hostas och snörvlas mest hela tiden. Mest synd är det om lillebror som dessutom fick hög feber och är riktigt skruttig.
Lite synd om hans mamma med som förutom förkylning fått ont i ryggen av att släpa runt på den gnällige klunse dunse bebisen.
Fast mamman kanske får skylla sig själv eftersom hon slarvat en del med sjukgymnastiken på sista tiden?

Jag har visst slutat amma

Insåg för några dagar sedan att nu har jag slutat amma för gott. Lillebror har ju ätit "riktig" mat ganska länge men jag har ammat lite efter måltiderna och när han vaknar vid 5-tiden och vill ha sin första frukost. Men så började han först rata högertutten. Den har han aldrig gillat lika bra av någon anledning, fråga mig inte varför, och plötsligt tog han den inte alls. Men vi fortsatte ett tag till med enbart vänster och utan att jag riktigt tänkte på det blev det mindre och mindre. Han upptäckte att det är jätteroligt att dricka vatten, då kan man ju slabba och leka lite också, så direkt törstig var han väl inte och inte hungrig heller.
Så mjölkproduktionen minskade såklart och när han då ville ha sin 5-frukost blev han väldigt missnöjd när den var så ynklig. Väldigt högljutt missnöjd! Det var bara att gå upp och laga välling. Sedan dess har han inte visat tuttarna något större intresse och nu tror jag inte det finns någon mjölk kvar alls längre.
Så var det med det.
Ska jag vara helt ärlig tycker jag det är ganska skönt, det där med amning har nog aldrig varit helt min grej.

Dumt!

Ibland inser man i efterhand sånt som kanske inte var så smart. Så här tänkte jag dela med mig av några av mina egna dumheter från de senaste dagarna. Alltid roar det någon och kanske kan man även lära sig av mina misstag, det bjuder jag på i så fall.
Dumt att inte barnsäkra innan man plockar fram gåstolen, tänkte visst inte riktigt på att räckvidden blir en helt annan när de små kommer upp från golvet. Snabb är han också, den lilla rackaren.
Dumt att fråga storebror vad han vill vara i Luciatåget istället för att bara bestämma själv. Självklart ville han vara spindelmannen, eller möjligtvis Lucia. Som tur var kom han efter lite funderande på att han vill vara pepparkaksgubbe, med hatten på sné, som i sången. Så nu har en pepparkaksdräkt inhandlats och då börjar han såklart muttra om att han vill vara tomte istället...
Dumt att åka själv med båda ungarna in till stan lördag efter lön och första adventshelgen med planen om att handla lite fint fönsterpynt till advent. Hoppsan! Var visst några till som tänkt samma.... Riktigt dumt med tanke på att jag lika gärna kunde åkt en annan dag i veckan istället.
Ja, ja, ibland har man otur när man tänker :-)

Tidsbrist

Det är inte så att jag saknar saker att skriva om och inte inspiration och skrivlust heller för den delen.
Jag ville skriva inlägg om lillebror, som fått sin första tand, gör sina första försök att börja krypa och som bara växer och växer (73 cm och 10.3 kg på senaste BVC besöket när han var precis 7.5 månad).
Jag ville skriva inlägg om storebror som kommer med fantastiska funderingar och frågor varje dag, som börjar lära sig alla bokstäverna, som har ridit själv på ponnyn Nisse och till och med "hoppat" (dvs styrt över en bom på marken).
Jag ville skriva inlägg om fröken häst och den stora bubblande glädjen över att äntligen vara igång med hoppningen igen och kunna rida "på riktigt".
Jag ville skriva inlägg om hur det kan bli så att man spontanköper en matsalsmöbel fast man inte riktigt har någon plats för den.
Jag ville skriva inlägg om hur underbart det kan vara att få en "vuxenhelg" tillsammans med sin man.
Jag ville skriva så mycket, men tiden räcker inte riktigt till.

Kan man göra rätt?

Igår var det skrik och gråt vid läggdags. Jag skulle till stallet och storebror var mycket upprörd. "Jag vill att mamma ska lägga mig!" "Jag vill bara ha min mamma!" Osv, osv. Det dåliga samvetet gnager på väg till den roliga träningen som jag väljer före att natta mina barn. Jag tröstar mig med att imorgon, då ska vi ta igen det, då är pappa borta och storebror ska få hela kvällen med mamma.
Så ikväll, vad tror ni händer?
"BUHÄÄÄÄ!! Jag vill ha min pappa!" Tårarna sprutar och bara pappa kan trösta, mamma duger inte alls.
Oväntat....
Kan man någonsin göra rätt?

Det går framåt!

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade angående striden om nattätandet. Men det går faktiskt framåt (ur min synvinkel alltså).
Vi tog helt enkelt och räknade ut hur många timmar han sover per dygn och sedan strukturerade vi upp sovstunderna dagtid så att det blir tillräckligt många timmar kvar för att han ska sova vettigt på natten. Sedan gäller det att ägna en hel del av den vakna tiden till att proppa ungen full med mat så han absolut inte ska vara hungrig på natten. Lite jobbigare dagar blir det. När han inte får sova när och hur mycket han vill krävs en något större insats för att hålla honom nöjd. Men det är lätt värt det om man får sova på natten. Och, peppar, peppar, verkar det fungera. Vi hade ett litet bakslag i helgen när vi var bortresta men annars har han sovit 10-11 timmar i sträck varje natt sedan vi började med våra nya rutiner. Hoppas, hoppas att det håller i sig!
Synd bara att jag nu istället ägnat nätterna åt att hosta istället för att sova. Men det kan man ju knappast anklaga lillebror för i alla fall.

Var kommer det ifrån?

Jag har inget minne av att jag brydde mig speciellt mycket om mitt utseende som barn och min kära makes intresse för kläder, mode och frisyrer har väl aldrig varit direkt välutvecklat.
Så var storebror fått det intresset ifrån, det förstår jag faktiskt inte. Men tydligen är det väldigt viktigt för honom. Han har extremt bestämda åsikter om vad han ska och kanske framför allt vad han inte ska ha på sig. Diskussionens vågor går höga de flesta mornar innan vi lyckas komma överens. Oftast får han faktiskt bestämma själv vad han ska ha på sig, men vill man gå till dagis i shorts i slutet av oktober måste mamma faktiskt sätta ner foten (det slutade med shorts med långkalsonger under, en kompromiss vi båda kunde leva med).
Och nu skulle han klippa sig. För enkelhetens skull brukar vi mest bara klippa så kort som möjligt så han klarar sig ett tag utan att bli alltför långhårig. Men nu hade han bestämt att han skulle ha samma coola frisyr som sin favorit "fröken" på förskolan. Det skulle vara rakat på sidorna och stå upp på huvudet. Alternativet som han kunde tänka sig var att spara ut det till långt och det går helt bort, så då fick det bli den coola frisyren. Frisören fixade med vax och allt och han blev så nöjd men grät bittra tårar när vi duschade honom på kvällen och frisyren blev platt. I ett svagt ögonblick lovade jag att vi skulle fixa håret på morgonen och sedan vägrade han både cykelhjälm och mössa för att inte platta till frisyren. Till sist gick han med på att ta på mössan efter att ha kontrollerat ett par gånger i spegeln att frisyren var okej även efter mössan varit på.
Behöver jag säga att jag inte ser fram emot hans tonår? Kanske lika bra att han får ett eget badrum direkt så vi andra får en chans att åtminstone borsta tänderna på morgonen....

Hata vintertid

Varför har vi vintertid? Jag förstår det inte! Det finns verkligen inte något bra alls med att ställa om klockan så det blir ännu mörkare ännu tidigare på eftermiddagen.
Om man dessutom har barn som gillar att gå upp tidigt på morgonen och som inte alls är lika enkla att ställa om som en klocka så betyder det att man kliver upp vid 4-tiden och då struntar man ganska blankt i att det bli ljust något tidigare för det är i alla fall kolsvart när man tvingas vakna.
Kan vi inte bara ha sommartid jämt? Det tycker i alla fall jag skulle vara mycket bättre!

En egen dag

Igår kväll packade maken in barnen i bilen och for söder ut. Själv tog jag cykeln ut till stallet och hade "fredagsmys" ensam med hästarna.
I natt sov jag 10 timmar i sträck, helt ljuvligt, och vaknade som en ny människa.
Åt frukost och läste tidningen i en halv evighet.
Duschade länge och pysslade om mig själv lite.
Träffade en vän som jag ser alltför sällan och fick en massa positiv energi med mig hem.
Nu längtar jag efter mina pojkar! Om några timmar är de hemma igen.
En egen dag är underbart och precis vad jag behövde. Men bäst mår jag ändå när vi är tillsammans.

När det är värt det.

Det finns dagar när man som hästägare undrar om det är värt det.
Dagar när man hellre skulle krypa ner under en filt i soffan än ge sig ut i regn och mörker.
Dagar när man önskar sig en billigare och något mindre tidskrävande hobby. En hobby där man kan säga, nej jag har ingen lust idag, och så bara låter man bli.
Sedan finns dagar som igår. När man hoppar tillsammans med sin häst som bara lyser av lycka, som spurtar runt ridhuset som en målsökande robot i jakt på hinder som ska hoppas och klipper varje språng som en tiger. När man sitter med ett stort leende i hela ansiktet under hela passet och åker hem med kroppen full av lyckobubblor.
Då finns det ingen tvekan. Då är det värt det!
Och för er som känner er oroliga kan jag tillägga att vi hoppade hinder på ca 20-50 cm (i princip bara upphöjda bommar alltså) och fröken häst busade bara precis så mycket att matten mest fnissade lite åt henne och inte ens tappade balansen.

Vem vinner?

Vem vinner striden om nattätandets vara eller inte vara, det är frågan.
Vi har haft lite varierande resultat på senaste tiden. Några nätter drack han snällt sin välling på kvällen, fyllde på med lite mjölk och sov sedan till runt 4-5 med bara några korta uppvak där det räckte att pilla in nappen så sov han vidare, åt lite tidig frukost och hade vi riktig tur sov han en stund till, eller så fick man gå upp vid 5. Men att gå upp 5 efter att ha fått sova nästan hela natten är ju rena drömmen jämfört med att gå upp 5 efter att ha varit uppe och ammat några gånger.
Vi jublade och trodde striden var vunnen.
Men så började han vakna igen, vakna till ordentligt alltså och då vill han ha tutte för att somna om. Jag tror väl egentligen inte han är hungrig, men det spelar liksom ingen roll för tutte vill han ha ändå. Och när han inte får det blir han ARG! Vrålar så trumhinnorna fladdrar, sliter och drar i min pyjamas, bökar och kastar sig hit och dit och försöker man stoppa in nappen istället spottar han den lång väg. Så efter några nätter med flera timmars vrålande, när hela familjen vandrar som hålögda zombies av trötthet, då börjar man vackla, kanske är det inte dags att sluta med nattmaten ändå?
Så vem vinner? Det återstår att se.....

Ljuva smärta

Igår tränade jag och fröken häst tillsammans för första gången på över ett år. Det var ett rent markarbetespass på hoppträningen i grannridhuset som vi var med på. Jag skulle ljuga ordentligt om jag sa att det kändes bra, övningarna var svåra, fröken häst var lite för springsugen och inte så arbetssugen och min kropp orkade inte alls rida som huvudet ville. Men kul var det!
Idag känns kroppen som om den blivit överkörd av tåget ungefär, varenda muskel gör ont. Men det är en skön smärta, riktig träningsvärk, det har jag faktiskt saknat :-)

Ingen succé hittills

Nej, hittills har det inte varit succé med vällingen. Lillebror vaknade lika hungrig som vanligt vid 3-tiden den första natten och var sedan klarvaken vid 5.
Igår kväll drack han upp allt i flaskan och ammade sedan lite efter det (finns det någon botten i det här barnet?), men tror ni han sov hela natten för det? Nejdå! Han vaknade både vid 22 och vid 1, men hans elaka mamma gav honom ingen mat då och efter en del skrikande somnade han om båda gångerna, sedan vaknade han igen vid 4 och då gav jag upp och lät honom äta. Sedan sov han faktiskt ända till 7 innan han var hungrig igen. Så lite sovmorgon fick vi i alla fall (jag och storebror alltså, den stackars maken fick så klart gå upp och åka till jobbet som vanligt).
Ikväll ville han inte ha riktigt all välling, det blev lite tätt mellan målen så han var nog inte jättehungrig, men lite tutte ville han ändå ha innan han somnade. Tänk om han kunde sova till 4 utan uppvak i natt, det vore sömnrekord, drömma kan man väl få göra?
Var för övrigt på BVC för 6-månaders kontroll och vaccination idag. Där konstaterades att han verkligen inte behöver sina nattmål, han närmar sig 10 kg med stormsteg och har växt en bra bit sedan sist, det vet jag såklart, men försök få honom att förstå det...

Tidiga vanor

Lillebror tycker att kl 5 är en bra tid att gå upp. Det tycker inte hans föräldrar! Speciellt inte eftersom han dessutom gärna vill äta åtminstone en gång per natt, oftast runt 3-tiden. Ett par gånger har vi diskuterat om man inte kan hoppa över det där nattmålet och äta vid 5, om man nu ändå måste gå upp då. Men hittills har det varit bestämt nej på den frågan och mamman har fått ge sig för att slippa spräckta trumhinnor på hela familjen. Han vet vad han vill den där lillebror och har rejäla röstresurser....
Vi har provat det mesta. Mindre sömn dagtid, mer sömn dagtid, lägga senare, mata senare, osv. Men inget funkar. Han vaknar som en liten väckarklocka kl 05:00 varje morgon ändå. Tyvärr går den här modellen på väckarklocka inte alls att snoza och att ligga kvar i sängen är inget alternativ, nej man ska upp och det måste hända något.
Nu provar vi en ny taktik. Ikväll fick han välling istället för mjölk till kvällsmat för första gången och förhoppningen är såklart att han ska sova längre på det så att vi åtminstone kan slippa det där nattmålet.
Vi får väl se hur det går.

Trendig

Läste i dagens tidning med tema skönhet att den senaste trenden är naturliga, gärna kraftiga ögonbryn. Ser mig i spegeln och konstaterar att jag kommer vara väldigt trendig i höst, eller i alla fall mina ögonbryn.
Nu väntar jag bara på att stripigt okammat hår ihopsnott i någon sorts toffs och kläder med kräks och bananfläckar på ska bli inne så kommer jag vara hur het som helst.

Fröken häst ställer till det igen

Som om det inte räckte med att ha sönder sin medryttare har nu fröken häst skickat kompis M på en flygtur som tyvärr slutade med minnesförlust och en hjärnskakning. Hon ligger inte på plus för tillfället, det kan jag lova. Fröken häst alltså.....
Snälla kompis M som hjälpte mig under hela graviditeten skulle hoppa i torsdags. Planen var att hon skulle ta ett par hoppträningar med fröken häst som inte fått hoppa på länge och sedan skulle jag ta över. Nu vet jag inte hur det blir med det.
Det gick riktigt bra till att börja med, lite sprattel, men det får man väl nästan räkna med när hon inte hoppat på ett tag. Så skulle de bara ta en sista linje, kom fel in på sista hindret, fröken häst trampar om och hoppar jämfota. M tappar stigbyglar, tyglar och balansen. I landningen bjuder fröken häst på några glada bocksprång och M seglade i en tjusig båge genom luften. Aj, aj, aj, inte bra! Tror jag kan få det svårt att hitta frivilliga till att rida min knaspålla ett tag framöver.

Älskade unge

Stod och suckade lite för mig själv framför badrumsspegeln och försökte få till någon sorts frisyr med de sorgliga stripor som är kvar av mitt hår efter några månaders amning och som dessutom inte sett varken sax eller färg på ungefär lika länge.
Plötsligt känner jag två små armar om midjan. "Mmmmm, mammma, du ser ut som en prinsessa" Tänk ibland vet han precis när mamma behöver en kram och några söta ord.
Kramade tillbaka och talade om hur mycket jag älskar honom och fick till svar "Och jag älskar dig jättejättejättejättejättemycket."
Det är sådana stunder man får försöka komma ihåg när han några timmar senare ligger på cykelbanan och vrålar DUMMA MAMMA, JAG TYCKER DU ÄR DUMMAST AV ALLA, DUMMA MAMMA!!!!!! så hela byn hör.

Plötsligt händer det

Storebror har aldrig varit speciellt bra på att leka självständigt och ska jag vara helt ärlig tycker jag inte att "köra bilar" är det roligaste man kan göra. Speciellt inte eftersom "köra bilar" mest går ut på att krascha de stackars bilarna mot varandra eller in i väggar och möbler.
Därför brukar jag föreslå andra lekar som jag tycker är roligare. Vet inte hur många gånger jag föreslagit att vi ska bygga med lego men oftast blir det bestämt nej på den frågan. Alternativt så bygger jag med lego medan han tittar på. Att han skulle bygga självständigt har liksom inte ens funnits på kartan.
Men så plötsligt hände något....
Det började förra helgen med att pappan inte orkade vika fler flygplan i papper efter att det första badat och inte längre var flygdugligt. "Bygg ett i lego istället" tyckte han. Först blev det sura miner men efter en stund försvann storebror upp på sitt rum och man kunde höra att han rotade runt i legolådan. Efter en stund kom han ner med sitt byggverk, mycket stolt, och möttes såklart av föräldrarnas beundran. Sedan har han byggt lite då och då och så här om dagen när han hade tråkigt i väntan på middagen föreslog jag att han skulle gå upp och bygga några coola rymdskepp i lego och fick svaret JAAAAA och han rusade upp för trappan till sitt rum och satte igång direkt. Inget surande, inget "du måste vara med mig". Jag stod kvar och funderade allvarligt på om det var läge att nypa sig i armen för att se om jag drömde.
Sedan ska det sägas att byggandet orsakar en hel del frustration, gråt, skrik och legobitar som flyger när byggverken inte blir som man vill. Men jag tar gärna det om jag får en stunds frid där jag kan laga mat utan ett barn som skriker "Kör bilar med mig!" hängande i byxbenet.

Vardagslyx

Att komma hem till ett hus där allt är skinande rent, luktar gott och var sak ligger på sin plats.
Med fluffade kuddar i ordning i soffan, bäddade sängar och vikta handdukar. Det är lyx!
Sedan vet jag ju att ungefär 30 sekunder efter att storebror gjort entré är oordningen återställd. Men ändå, några timmars ordning och sedan vetskapen att under röran är det i alla fall rent.
Det ger en sorts ro i själen. Vardagslyx när den är som bäst :-)

Make over

Jag erkänner, jag har blivit extremt slapp när det gäller fröken hästs utseende. Inte så att jag missköter henne på något sätt. Hon är alltid tillräckligt ren för att inte behöva få skavsår, men mer än så är det inte.
Jag brukar låta man och svans växa under sommaren som skydd mot alla otäcka kryp. Sedan brukar jag snygga till henne när höstens träningar börjar. Men i år hade jag ju inga träningar så det där tillsnyggandet har bara skjutits upp och skjutits upp och... jag ni fattar säkert :-)
Nu hade det gått så långt att svansen nästan släpade i marken och manen var lång, stripig och dessutom ojämn eftersom den skavdes av mot täcket i våras, inte snyggt! Dessutom har hon redan satt vinterpäls modell nallebjörn. Det fanns alltså ett akut behov av en komplett make over.
Eftersom det var dags för vaccination bad jag veterinären om lite schyssta droger så jag kunde klippa fröken sprätthäst utan att riskera liv och lem och när jag ändå höll på fixade jag frisyren med. Klippningen blev väl inte den snyggaste i världshistorien direkt men jag ursäktar mig med att det var mer än 15 år sedan jag klippte en häst sist.
Nu ser hon i alla fall lite mer ut som en sporthäst än en förvildad skogsponny. Eller vad tycker ni?

Före

Efter

Som vanligt var hon inte speciellt sugen på att vara med på bild utan lessnade på matte ganska snabbt. Tur att hon har en söt rumpa i alla fall. (Observera den korta OCH rena svansen och det VITA bakbenet)

Ont i hjärtat

Igår när jag skulle hämta storebror på dagis visade det sig att två av hans kompisar som han leker mycket med bestämt lekträff och oturligt nog skulle de iväg precis samtidigt som vi. Självklart ville han följa med och leka och blev jätteledsen när han inte fick. På vägen hem berättade han dessutom att de sagt att han inte fick följa med eftersom han inte var deras bästa kompis, att de ville leka utan honom. Sådant gör ont!
Jag försökte trösta, kramas mycket och talade om att jag tycker att han är världens bästa. Men det hjälper liksom inte riktigt med mamma när det är kompisarna man vill ha. Det värker i hjärtat att se honom så ledsen. Jag känner mig så otillräcklig som inte kan trösta, inte kan skydda honom mot andra barns elaka ord.
Lägligt nog tog lillebror en lång eftermiddagslur så jag kunde ägna all uppmärksamhet åt storebror. Vi pysslade med hans Blixten pysselbok och han verkade rätt nöjd med det ändå. Han har blivit jätteduktig på bokstäverna, kan de flesta i sitt eget namn och några till.
Idag var det vår vanliga glada kille som åkte till dagis. Tur att de glömmer fort!

Månadens vikt

Var till BVC igår för att kolla lillebrors vikt och längd. Att han växer känner jag mig ganska säker på (eller så är det kläderna som krymper, men det tror jag inte riktigt) men det kan ju vara kul att veta hur mycket som hänt på en månad.
Månadens vikt är då 9540 g och han är hela 68.5 cm lång.
Storebror var också med och för att det skulle vara rättvist fick han också väga och mäta sig. Han väger nu 17.5 kg och är 99.5 cm lång. Inte konstigt att byxorna i storlek 98 börjar se aningens korta ut.... Dags att göra en utrensning i hans garderob tror jag bestämt.

Svensk ridsporthistoria

EM-guld! En svensk ryttare högst upp på pallen, framför alla tyskar, engelsmän och holländare. Det är stort. Hade varit fantastiskt kul att se, men självklart visades det mitt i natten och jag klarade inte att hålla mig vaken. Så jag missade det. Synd, för det lär väl knappast hända igen. Tack för det TV-sporten!
Har i alla fall lyckats se en liten gratissändning från FEI och hört en intervju med RGB och jag får gåshud och blir alldeles tårögd. Finns nog ingen annan ryttare som jag unnar detta mer.
Grattis Rolf-Göran! Du är min idol :-)

Huslig

Idag har jag varit väldigt huslig och gjort eget äppelmos. När jag ändå var i farten gjorde jag lite puré till lillebror med.
Vi hade det riktigt mysigt här på kvällen, maken och jag. Hann rensade dagens skörd av trattkantareller och jag fixade med äpplena. Som bonus hann vi prata lite med. Det blir ju annars inte mycket av det när man somnar bredvid varandra i TV-soffan....

Overallångest

Hur svårt ska det vara egentligen? Det handlar ju trots allt bara om ett vanligt klädesplagg. Varför framkallar det sådan ångest?
Kanske för att det ska inhandlas innan man ens vill tänka på att det kommer bli vinter? Har gjort misstaget att vänta tills det börjar bli dags att ta på overallen innan den inhandlas och blev mer eller mindre idiotförklarad av personalen i butikerna. Du kan inte köpa overall nu, de sålde vi slut i september, nu är det vårkollektionen som gäller (och så lite himlande med ögonen åt den hopplösa mamman).
Kanske för att den kostar mer än vad jag brukar lägga på en vinterjacka åt mig själv och ändå kommer vara urvuxen till nästa år?
Kanske för att det finns så många att välja på och det är i princip omöjligt att veta vilken av alla dessa overaller som kommer hålla gullungen lagom varm och torr, som klarar ungefär 100 tvättar (eftersom den garanterat blir nerkissad ungefär så många gånger), att brutaltorkas i torkskåpet på dagis och oändligt med rumpåkande i sådär lagom grusig snö?
Nu är årets overall till storebror inhandlad i alla fall (lillebror får klara sig med den ärvda fleeceoverallen i år, han kommer förhoppningsvis ändå mest åka vagn den här vintern) om det blev ett lyckat eller misslyckat köp kommer jag väl tyvärr inte veta förrän framåt våren och då är det ändå för sent att göra något åt saken.....

Surar

Jag tycker att jag för det mesta är en ganska positiv person men just nu är jag lite sur faktiskt.
Åkte glatt ut till stallet för att äntligen få rida min häst. Har inte ridit henne sedan i fredags av olika anledningar. Kommer ut och hittar en lerhög i boxen. Hon är väldigt förtjust i lerinpackningar, fröken häst. Upptaget på ryktplatsen så jag borstade i boxen. Till sist var hon hyfsat ren men jag var istället täckt av damm. Ska bara kratsa hovarna så är jag klar. Då upptäcker jag att ena bakskon hänger i tre sömmar. Suck! Inte lyckades jag få loss den heller. Varför har jag inte riktiga grejer!? Varje gång det här händer tänker jag att jag ska skaffa det, men sedan förtränger jag det glatt tills nästa gång en sko hänger lös. Med en trött liten hovtång kommer man inte långt när man ska leka hovslagare.
Surade ur helt och åkte hem. Tänkte muntra upp mig lite med att se på lite fina hoppehästar på TV. Det är ju ändå EM så jag antog att det åtminstone skulle visas något sammandrag. Det gör det mycket riktigt, men kan ni gissa vilken tid? 23:45-0045, vilken trött småbarnsmamma tror ni orkar hålla sig vaken så länge? Inte den här mamman i alla fall. Så nu tänker jag dra täcket över huvudet och sura tills jag somnar,
Som tur är har jag världens bästa hovslagare som ska försöka komma imorgon och slå på skon igen, så förhoppningsvis är jag mindre sur då.

Liten börjar bli stor

Idag vände sig lillebror själv från mage till rygg för första gången. Han får verkligen kämpa med sin långa tunga kropp. Andra barn brukar ju "vippa" över så fort de får ner huvudet men han har länge legat som en skruv utan att få med sig benen och rumpan. Men idag låg han och gungade tills nederdelen också kom med. Gissa om han var nöjd sedan :-)
Smakportioner har vi börjat med också. Fast jag vet inte. Inget av mina barn verkar riktigt förstå poängen med smakportioner. Man blir ju inte mätt! De vill ha "riktiga" portioner direkt annars blir det ilskna skrik. Vi är hungriga i vår familj....
Tiden går så fort! Vår lilla plutt börjar bli stor.

Höstutflykt

Vi har riktigt fina vandringsleder här där vi bor och precis lagom långa för små korta ben. I helgen kom vi äntligen iväg på en tur.
Efter en något kaotisk morgon, där jag själv (maken var iväg på ett möte) skulle fixa matsäck, packa ryggsäcken och få på mig och barnen kläder (inte helt lätt när den ena ungen hade extremt bestämda åsikter om vad han skulle, eller framför allt INTE skulle, ha på sig) kom vi iväg.
Vi tog den kortaste slingan på 2.5 km vilket kändes precis lagom.
Eftersom vi alla var ganska hungriga stannade vi vid första bästa rastplats och åt vår medhavda lunch medan lillebror sov sin lunchlur på en filt.
Efter lunchen satt jag kvar en stund medan storebror sprang iväg och lekte med pappan. Tog en extra kopp kaffe, vände näsan mot solen och andades in skogens höstdoft och lyssnade på storebrors pärlande skratt och lillebrors djupa andetag. Riktig livskvalité!
Efter lunchen vandrade vi vidare. Plockade lite svamp och åt en hel del blåbär och lingon (somliga åt mer än andra...).
En väldigtmysig utflykt! Jag tror vi alla var lika nöjda med dagen :-)
Här är några bilder:

Lunch i solen

Lillebror trivs i selen

Lite gnällig

Det är alltså inte något av barnen det handlar om, utan det är jag som känner mig lite gnällig.
Efter helgens händelser var jag rejält trött och då passade dunderförkylningen från helvetet på att göra entré. Näsan rinner, halsen värker, hosta och hela huvudet känns igentäppt. Inte blir det bättre av att lillebror nu bajsar regelbundet var 3-4 h istället för en gång i veckan. Vilket innebär att man även får gå upp och torka bajs på nätterna och då piggnar han till rejält och förstår inte alls varför man ska lägga sig och sova igen sedan. Sömnbrist gör inte direkt att man känner sig fräschare....
Och så var det ju det där med hästen. Eftersom fröken häst nu hade sönder sin medryttare får jag för tillfället sköta all hennes motion själv. Det är man såklart jättesugen på när regnet öser ner och förkylningen härjar i kroppen.
Självklart är det mer synd om medryttaren som bröt fotleden, men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om mig själv också.
Gnäll, gnäll, gnäll!
Så, nu har jag gnällt färdigt! Nu tänker jag försöka sova en stund och samla lite kraft tills det är dags att hämta storebror på dagis.

En dopdag att minnas

Igår var det då dags för dop av lillebror. Dagen började strålande med vackert väder och en planering som flöt på bra. Det kändes som om vi hade det mesta under kontroll.
När jag precis klivit ur duschen och stod i underkläderna och försökte fixa hår och smink ringer telefonen. Det är min medryttare, Jag hör genast att något är på tok och när hon säger att hon fallit av i skogen, troligtvis brutit något och att fröken häst sprungit sin väg, då blev det lätt panik kan jag lova. istället för att i lugn och ro klä på mig och barnen och åka i god tid till kyrkan för att hinna förbereda lite och vara på plats för att hälsa alla välkomna fick jag fånga häst och leta efter medryttaren i skogen för att sedan skicka henne med ambulans till sjukhuset. Några minuter innan dopet skulle börja sladdade vi in på parkeringen. Då var jag genomsvettig och hade fortfarande rejäl puls. Men vi var inte sist i alla fall. Syster och även gudmor till lillebror hade tvingats göra "kräkstopp" på vägen då sonen blev åksjuk och var också sen. Men till sist var vi alla på plats och dopet kunde börja.
Det blev en riktigt fin ceremoni, lagom högtidlig och med mycket kärlek och personlighet. Lillebror skötte sig som det goaste charmtroll han är, var bara glad och nyfiken hela tiden.
Efter dopet blev det lunch i sockenstugan, en jättemysig liten byggnad precis bredvid kyrkan. Vänliga hjälpande händer såg till att det blev dukat och maten kom fram trots att vi inte hunnit förbereda som det var tänkt. Maten räckte (och blev över) och alla verkade hitta något de gillade och kunde äta.
Efter maten var det dags för doptårta och vilka tårtor sedan! De var helt fantastiska. Alla hembakta såklart med massor av kärlek av världens bästa farmor. Förutom tårtor fanns morfars bullar, Elisabeths "Anna biskvier" och en massa annat gott. Jag tror nog ingen gick hungrig från det kalaset....
Städningen och disken som vi tänkt åka tillbaka och ordna med efteråt var klar innan vi knappt förstått hur det gått till.
Som alltid är det svårt att hinna prata och umgås med alla, men jag hoppas att ni alla förstår hur glada vi är att ni var där. Tack allihopa för att ni var med och gjorde lillebrors dop till en sådan minnesvärd dag!
Här kommer lite bilder från dagen:

Kyrkan

Uppställda utanför kyrkan

Lillebror i sin gudmors famn


Några av godsakerna på fikabordet

För er som undrar så ligger medryttaren just nu på sjukhuset och väntar på att få sin brutna fotled opererad, i övrigt mår hon bra. Fröken häst klarade sig utan en skråma men är för tillfället en ganska billig häst, man blir inte så populär när man har sönder sin medryttare nämligen...

Varför göra det lätt för sig?

Maken är bortrest och jag är tillfälligt ensamstående mamma. Det är det såklart många som är jämt och klarar det alldeles utmärkt. Men är man van att vara två blir det ju lite mer utmanande när man plötsligt blir själv med två barn. Då skulle man kanske kunna göra det så lätt för sig som möjligt, men inte den här mamman inte.
Tisdagar är storebrors riddag och inte ska han behöva missa sin ridlektion för att mamma är bekväm! Så jag fixade barnpassning under ridlektionen av en av stalltjejerna och släpade med mig båda barnen till stallet. Det gick fint och storebror var på topphumör eftersom han både fått favorithästen och de hade "hoppat" (dvs gått över bommar). Men sedan skulle man visst hem också och få i två trötta ungar och en trött mamma lite mat. Och så behövde storebror duschas och så skulle man få båda i säng innan vi allihop bröt ihop av trötthet. Jag får väl erkänna att det inte gick helt smidigt....
Men nu sover de i alla fall och det tänkte jag också göra snart.

Sömnrekord

6 timmar i sträck har jag fått sova två nätter i rad nu, det är det längsta jag sovit utan att bli väckt antingen av en hungrig bebis eller en värkande kropp på nästan ett år.
6 timmar underbar sammanhängande sömn.
Jag känner mig som en ny människa, en superkvinna med obegränsat av energi.
Jag hade nästan glömt hur det känns att vakna utsövd. Lika bra att njuta, man vet aldrig när det händer igen.

Vardag är en bortglömd ynnest

Jag lästa något så bra i gårdagens tidning, så bra att jag vill komma ihåg det och dela med er, så här kommer det, snott rakt av från "till sist" i UNT.
Vardag är en bortglömd ynnest.
Att allt är som vanligt uppskattas först när det liv man är van vid plötsligt ställs på ända.
Tyvärr kan man höra rådet att ta vara på tiden hur många gånger som helst, först när du själv upplever skillnaden förstår du varför.

Babysim

Idag har vi börjat på babysim, lillebror och jag. Vi babysimmade med storebror också men på ett annat ställe. Det funkade aldrig speciellt bra, visst var det mysigt att bada tillsammans, men lektionerna var ostrukturerade och allt väldigt fokuserat på att man skulle dyka med barnet så tidigt som möjligt. Vi missade många gånger på grund av en segdragen förkylning och till sist gav vi bara upp eftersom det kändes mer jobbigt än roligt.
Jag hoppas det ska gå bättre den här gången! Första intrycket blev bra i alla fall. Strukturerat och tydlig information. Inga dyk under första kursen och man lär barnen hålla andan medvetet innan man dyker. Tyvärr blev lillebror väldigt trött och lite ledsen under lektionen. Tiden passar inte hans sovrutiner riktigt. Men fram tills dess att den stora tröttheten slog till verkade han gilla det. Vi provar några gånger till, funkar det inte alls får vi försöka byta till en annan tid.

Har jag gjort bort mig nu?

Tredje gången på ridskolan för storebror idag. På vägen hem i bilen sa han att han vill rida varje dag och ha en egen ponny. Jag är verkligen jätteglad över hästintresset, har alltid drömt om att få dela det med mina barn. Men några saker hade jag visst inte tänkt på....
Det är lite jobbigt att vara tvungen att smyga iväg till stallet de dagar det inte riktigt passar att ha en 3.5-åring med. Alternativet, gråt och skrik och en väldigt arg kille som vill följa med, är också lite jobbigt. Det där med "egentid" i stallet är plötsligt inte helt självklart.
Det är lite snopet när det egna ridpasset får bli bortprioriterat för att man lovat en ridtur och ponnyeländet visade sig vara inpackat i lera och tiden helt enkelt inte räcker till ridning för både barn och mamma.
Att han skulle bli så väldigt intresserad hade jag nog inte riktigt räknat med. Fast det borde jag såklart gjort, han är ju min son.
Men mest är det roligt och jag hoppas av hela mitt hjärta att intresset håller i sig.

Bröllopsdag

I fredags firade vi 5-årig bröllopsdag och för första gången sedan vi gifte oss lyckades vi med att faktiskt fira bröllopsdagen också. Det har varit lite dåligt med det hittills nämligen...
Första året var vi på ett annat bröllop, så då hade vi visserligen trevligt tillsammans, men fokus låg ju inte på oss direkt.
Andra året befann vi oss inte ens i samma del av landet. Jag var mammaledig med storebror och maken jobbade, att vi hade bröllopsdag hade vi glömt bort. Tur man är på samma nivå i alla fall så ingen känner sig bortglömd och ledsen.
Tredje året grät vi tillsammans sittandes på veterinärklinikens kalla golv där vi tog farväl av vår älskade Ebba.
Fjärde året var vi inte ens i samma världsdel. Men jag tror bestämt det skickades ett sms.
Så i år tyckte vi det var dags.
Barnen vaktades av snälla syster med familj och vi åt en mycket trevlig middag.
Att få prata ostört och äta i lugn och ro tillsammans, det är lyx!
Kanske man skulle försöka sig på att fira den där bröllopsdagen ibland, i alla fall sådär vart femte år :-)

En skön dag

Började dagen med att ta en långpromenad hela familjen. Gick en runda på ca 7 km. Storebror cyklade hela vägen. Han är verkligen duktig på att cykla! Vet inte många 3.5-åringar som skulle köra den sträckan utan att bli trötta och gnälliga, men han var bara glad och positiv hela vägen. Visst stannade vi för en liten fruktpaus, men ändå :-)
Efter lunch och lite lek åkte jag med barnen till stallet. Mockade åt min plus en häst till, fixade foder och tog in hästarna från hagen. Storebror fick rida ett varv på älsklingshästen Julle.
Maken kom efter på cykel och tog med sig barnen hem, jag stannade och red ett ganska intensivt pass på fröken häst. Sedan cyklade jag hem.
Nu är jag sådär riktigt skönt trött i kroppen. En dusch och sedan kommer jag somna sött, det kan jag lova :-)

Välkommen vardag

En lång och härlig semester är slut och vardagslunken börjar infinna sig. Faktum är att jag tycker det är riktigt skönt. Semester och spontanitet i all ära, men jag trivs med rutiner. Dessutom är det ganska trevligt att få lite tid för sig själv och lite ensamtid med lillebror. Storebror är en underbar unge som jag älskar mer än man någonsin kan förstå, men han är otroligt intensiv och att spendera dygnets alla timmar tillsammans med honom kan trötta ut den hurtigaste. Nu får han rasa av sig tillsammans med kompisarna på dagis och kraven på att hitta på roliga aktiviteter har minskat något. Jag tror han tycker det är lika skönt som jag, för han har inte direkt följt med frivilligt hem när jag hämtat honom de senaste dagarna....
I vardagens rutiner är det dessutom lättare att få till det med träning, något som jag tyvärr slarvat med ordentligt under semestern. Det känns i kroppen. Jag vill gärna tro att jag fått styrkan tillbaka, men några veckors slappande och genast tappar jag allt jag lyckats bygga upp. Som tur är går det något enklare att komma igen nu. Den här veckan har jag tränat duktigt varje dag och det märks redan skillnad. Så nu är jag på gång igen!

För er som undrar

Gardinerna blev bra, riktigt bra faktiskt, om jag nu får skryta lite. Visst, synar man dem nära ser man att de inte är sydda av ett proffs, men på lite håll är de snygga. När jag ändå var i farten med symaskinen tog jag och kortade av några gardinvepor som var för långa och hittills varit uppnålade. Knappnålar i golvhöjd och småbarn känns inte som en så jättelyckad kombination nämligen.... Så nu har vi faktiskt passande gardiner i alla fönster där vi tänkt oss att ha gardiner för första gången sedan vi flyttade in. Det tog ju bara lite mer än ett år....
Här kommer ett smakprov på köksgardinen, vill man se mer får man helt enkelt komma och hälsa på.

Utmaningar

Varför göra det lätt för sig när man kan få lite extra utmaningar?
För dig som tycker montering av möbler från ett stort möbelvaruhus är alldeles för enkelt och ingen utmaning alls kan jag rekommendera att göra det i sällskap av en snart 4 månaders kille som helst vill att mamma gör skojjiga ljud mest hela tiden och ögonkontakt ska man ha med, annars är man tråkig och bestraffas med ilskna skrik i höga toner, plus en 3.5-åring som gärna "hjälper till".
Klarar man det tycker jag faktiskt man borde få någon sorts bragdmedalj för sitt tålamod....
Imorgon tänkte jag ge mig på nästa utmaning, nämligen sy gardiner. Undrar hur jag ska krydda det, att bara sy dem känns lite för lätt efter dagens övningar (och då valde jag ändå träslöjd när jag gick i skolan).

Fisketur och TV-kändisar

Då har man två TV-kändisar i familjen :-) Kolla in Uppsalas lokala TV4 nyheter ikväll! För er som inte har möjlighet att se Uppsala-nyheterna går det bra att titta här: http://www.nyheterna.se/1.2214189/2011/07/21/storvretas_svar_pa_arummet_i_stan

Fisketuren var för övrigt väldigt lyckad, i alla fall för lillfiskaren som fick hela fem fiskar, varav två fick följa med hem för att bli middag. Storfiskaren lyckades bara dra upp en liten, liten mört....

Nästan 8 kg bebis

Igår var vi på 3 månaders kontroll på BVC (fast egentligen är det väl 3.5 månader han är nu, lillebror, om man ska vara petig). Han är en stadig kille lillebror. 7995 g väger han nu, det är ungefär vad storebror vägde när han var dubbelt så gammal. Var ska detta sluta?
Go och glad är han i alla fall och väldigt söt om jag får säga vad jag tycker :-)

Latmasken slår till

Jag hade tänkt motionera min häst idag, det hade jag faktiskt. Hon har haft lite sommarlov, vilat ungefär en vecka och idag skulle vi igång igen. Så hade jag tänkt.
Men så började det regna och väskan skulle packas upp och tvätt skulle tvättas och hängas och barn skulle nattas och disk skulle plockas undan och mat för veckan planeras och mail skulle läsas och kanske, kanske att fröken häst behöver en vilodag till egentligen. Jo, det behöver hon nog intalade jag mig, eller i alla fall så skadar det inte när hon nu ändå vilat en vecka, en dag till, det gör ju varken till eller från egentligen.
Så, nu sitter jag här, regnet har slutat och det blev visst en riktigt fin kväll ändå, visst hade det varit skönt att komma ut en sväng. Lite dåligt samvete har jag med som försummar min häst och jag inser ju att jag aldrig kommer igång igen om jag inte rider.
Men nu är det alldeles för sent och snart dags för sängen.
Men imorgon, då SKA vi igång. Imorgon ska jag inte låta latmasken vinna!

Ridläger

Vi har varit på ridläger, jag och storkillen. Först hade jag inte tänkt anmäla honom, han visade inget direkt intresse för att rida och jag vill inte trycka på. Så helt plötsligt började han prata om att han ville gå på ridskolan, men då var alla läger fulla :-( Men så blev det en plats ledig på ett nybörjarläger. Perfekt!
Första dagen var han jättetaggad. Hade den nyinköpta ridhjälmen på sig redan från klockan 8 (lägret började 10). Väl på plats blev jag riktigt nostalgisk. Minns så väl känslan. Spänning, blygheten inför de andra barnen, pirret i magen när hästarna delades ut, skulle man få favorithästen? Vi fick Julle och lyckan var total.
Jag beundrar verkligen E som driver ridskolan. Med leken som grund lär hon pedagogiskt ut säkerhet, hästskötsel och ridningens grunder till både barn och föräldrar.
Vi fick leta efter borstar och lära oss namnen. Borsta, kratsa hovar, sadla och tränsa. Sedan ut på ridbanan där vi fick lära oss starta och stanna. Klappa hästarna på halsen och på rumpan och lukta dem i manen (allt för att få barnen att slappna av och hitta balansen). Vi fick titta på de olika figurerna runt banan och rida lite olika vägar med hjälp av dem.
Sedan skulle ponnierna tillbaka in i stallet, kläs av och sedan var det dags för fika för barn och hö till hästarna.
Dag två fick vi även lära oss hur man svänger sin häst och prova att trava lite. Sonen skrattade så han nästan kiknade när det guppade och ville trava mera. Han är så härligt obekymrad och orädd. Som avslutning på ridpasset fick vi rida ut en sväng och ha skattjakt. Spännande värre!
Nu vill sonen börja i ridskolan på riktigt, jag kan väl inte direkt påstå att jag är ledsen för det :-) Vet inte vem som haft roligast de här dagarna. Men det viktigaste är att vi haft roligt tillsammans. Jag hoppas intresset håller i sig. Vill så gärna att det här ska bli "vår" grej, som vi gör tillsammans, bara han och jag.
Här kommer lite bilder från lägret.

Lyssnar koncentrerat på vad ridfröken säger

Hoppla Julle!

Sötaste ekipaget

Efter ridningen smakar fikat extra gott

Springtävling

Vår stora kille har sprungit sitt första lopp. Hela 100 m sprang han, helt själv (till skillnad från de flesta andra barn som var tvungna att ha en förälder med som stöd).
Och som han kämpade!
Själv stod jag vid sidan och hejade och jublade och var så löjligt stolt som bara en mamma kan vara.
Här är han, på väg mot upploppet.

Bildinlägg

Ibland är det svårt att hinna skriva om allt jag vill, så här kommer istället ett bildinlägg för att visa vad vi pysslat med på senaste tiden.

Borsorna bus har redan kul ihop.

På väg till bröllop. Snyggaste killen på festen enligt den något partiska mamman ser ni på bilden. Kläderna har han valt själv. Kan man ana ett framtida modelejon?

Lillebror var såklart också finklädd.

Besök på Astrid Lindgrens värld...

och Flygvapenmuseet...

och Valla har vi hunnit med.

Dessutom har vi hunnit träffa släkt och vänner. Tack allihop för den här gången!

Tillbaka på hästryggen

Två månader sedan förlossningen och jag vet inte hur många månader sedan jag satt på en hästrygg sist, jag har tappat räkningen. Men igår var jag äntligen tillbaka på fröken hästs rygg. Bara 5-10 minuter i skritt för att se hur kroppen klarade det. Det kändes underbart och underligt. Att något kan vara så ovant och ändå så välbekant på samma gång. Många känslor, lycka och glädje blandat med en sorg över allt jag tappat och kroppens sladdriga svaghet.
Men kroppen känns bra, nog känns det i ljumskar, rygg och mage, även efter den kort turen. Men det är en skön värk, en träningsvärk och ingen smärta från bäckenet.
Så nu får det vara slut på riduppehållet!

Rättvisa har skipats

Ni har nog alla hört den, i alla fall alla som någon gång träffat min far. Historien om hur jag som liten bebis bara bajsade var 14e dag ungefär men hur det så fort pappa lämnades ensam med mig eller vi väntade fint besök sa "brummelibrummelibrum" i blöjan och sedan sprutade bajset upp bakom öronen. Jag har alltid tycket att han är lite fånig, vad är lite bajs att klaga på, det får man väl räkna med när man har småbarn. Men nu, kära far, har rättvisa skipats. För härom dagen slog lillebror nytt äckelrekord när det gäller barnbajs.
Jag hade placerat honom i babysittern och där satt han glatt jollrande medan jag hjälpte storebror på toaletten. Sedan hör jag hur han börjar bli alltmer missnöjd, tänker att han är väl trött och går för att lyfta upp honom. Hejdar mig i sista sekunden, vänta nu, varför är den förut vita bodyn gul? Lyfter försiktigt på ett ben och inser att hela babysittern är full med bajs. Kikar under och jodå, på golvet under babysittern håller det på att bildas en stor pöl av gul vätska. Jag har aldrig sett så mycket bajs. Hur kan det ens få plats i en så liten människa? Visserligen har han hållit sig ganska många dagar, men ändå!
Funderar en stund på hur jag ska få barnet till skötbordet utan att kladda ner större delen av huset. Försöker lyfta honom men det rinner alltför snabbt utmed benen. Tar tillslut halva hushållsrullen och håller under barnet medan jag snabbt förflyttar mig till skötbordet. Där uppstår nästa problem. Hur får man av en bajsfylld body utan att kleta in hela huvudet på ungen? Det var ju liksom enda stället han var ren, så det kändes onödigt att smutsa ner det också. Övervägde allvarligt att klippa upp den men lyckades till sist korva av den neråt istället. Tog sedan helt enkelt och stoppade barnet i vasken och spolade av honom. Inte uppskattat kan jag tala om. Grannarna undrade nog om jag misshandlade barnet. Men nöden har ingen lag.
Medan jag skurade lillebror hade den kreativa storebrorsan kommit på den briljanta idén att köra runt med en filt på släp bakom sin polisbil, i bajset såklart.... Så sedan var det bara att fortsätta skura filt, hus och babysitter.
Efter denna händelse har jag märkt att jag uppskattar de dagliga bajsblöjorna på ett helt nytt sätt. De är betydligt mer lätthanterliga än fleradagars varianten. Och jag har fått en helt ny förståelse för pappas panik över att höra "brummelibrummelibrummet" från blöjan.

När livet stannar för ett ögonblick

Det kan gå så fort när olyckan är framme. På ett ögonblick kan allting förändras.
Satt glatt småpratande med vännerna på på bussen när den plötslig gör en lite kraftigare inbromsning för att sedan accelerera igen. Som i slowmotion ser jag min vagn kränga häftigt för att sedan välta och min lille son fara ut mot bussgolvet. Jag kastar mig fram men hinner inte fånga honom. Jag tror jag dog en liten stund. Jag tror att hjärtat slutade slå och jag vet att jag slutade andas. Sedan hördes ett illvrål och jag höll honom så hårt, så hårt, som om jag aldrig skulle våga släppa mer.
Det är konstigt hur man reagerar. Alla i bussen blev såklart chockade och rädda. Själv blev jag iskallt lugn. Ringde maken och talade om vad som hade hänt och bad honom möta upp oss på akuten. Bad de andra i sällskapet fortsätta kvällen utan mig och fortsatte själv resan mot akuten. Talade om för den chockade busschauffören att han inte hade någon skuld till olyckan. Han hade inte kört vårdslöst, det var jag som inte hade satt fast vagnen ordentligt och inte varit tillräckligt uppmärksam när den började välta.
Klev av bussen vid sjukhuset och gick till barnakuten (det gick snabbare än att vänta på en ambulans) och berättade vad som hänt. Fortfarande lugn.
Lilleman undersöktes omgående och verkade ha klarat sig helt utan fysiska skador men vi fick vara kvar för observation ett antal timmar. Straxt före midnatt blev han friskförklarad och vi fick åka hem. Då var jag skakig, trött, men fortfarande lugn.
Idag är jag trött, så fruktansvärt trött och något mer förvirrad än vanligt. Men fortfarande lugn. Undrar när det släpper, när kommer tårarna?

En flicka som jag inte känner

En flicka har förlorat sitt liv. En flicka som jag inte känner, ändå berör det mig så starkt.
Det kunde lika gärna varit jag....
En vanlig dag, en vanlig ridtur på egen hand, som slutade så illa.
Man får sig onekligen en tankeställare.

Allt för ett leende

Jag läste en forskningsartikel där de kommit fram till att när ett litet barn ler frisläpps substanser i hjärnan hos mamma/pappa som triggar samma receptorer som några av de mest verksamma lyckodrogerna. Inte konstigt att man blir beroende. Lillebror har börjat fyra av de där underbara tandlösa leendena och det finns inga gränser för hur fånig man kan vara för att framkalla ett. Och när det väl kommer så glömmer man sömnbrist, skrik, bajsfontäner, och onda bröstvårtor och fylls istället av lyckobubblor. Naturen är bra smart ibland!

Det här med amning

Det är ju en himla bra och praktisk grej när det fungerar. Amning alltså. Maten finns alltid med, är klar att servera och dessutom gratis. Men fy f-n (rent ut sagt) vad jobbigt det är när det inte fungerar! Lillebror är nu snart en månad. Han växer som han ska och får alltså den mat han behöver, men det är på bekostnad av min mentala hälsa. Det gör ONT! Bröstvårtorna är fortfarande trasiga och fulla av sår. Varje amning är en tortyr och ofta vill han äta, på kvällarna är det värst, då går det inte mer än en halvtimme mellan matstunderna, om ens det. Helst ska han suga hela tiden, mellan 18-23 ungefär, annars illvrålar han så taket lyfter sig på huset. Humör har han också minsann....
Läser råden på amningshjälpen.
"Lägg aldrig ett skrikande barn till bröstet utan se till att börja mata innan barnet gråter" Jaha, men om ungen går från lugnt sovande till panikhungrig på en microsekund, hur ska man lyckas med det då? Eller om man nu måste besöka toaletten någon gång mellan 18-23, ska jag göra det med barnet hängande i tutten då? För annars skriker han garanterat innan jag är klar.
"Se till att barnet har ett bra tag genom att lägga det nära kroppen med bröstvårtan pekande mot näsan och vänta tills barnet gapar stort, för sedan barnet till bröstet" Ok, det låter ju enkelt, men försök med ett barn som viftar hysteriskt med armarna, nyper dig i bröstvårtan med ena handen, stoppar andra handen i munnen samtidigt som han sparkar med benen och ställer sig som en sprättbåge. Och ska jag vänta på att han gapar stort har han redan börjat vråla.
"Känns det inte bra ta försiktigt bort barnet genom att sätta ett finger i mungipan och försök sedan igen" Men om det aldrig känns bra då, utan bara gör mer eller mindre ont och det dessutom är i princip omöjligt att bända bort honom från bröstet när han väl sugit tag, om man inte vill slita bort bröstvårtan också vill säga och det vill man helst inte.... Vad gör man då?
Jag trodde det skulle bli enklare att amma barn nummer två, men det är precis lika jobbigt, om inte värre. Det enda som hindrar att jag bryter ihop totalt är att jag vet att det till sist släppte förra gången och jag lever på hoppet att det ska göra det nu också. Jag VILL amma, men till vilket pris? Jag ger det två månader till för att komma förbi de "magiska" tre månaderna när allt ska bli så mycket lättare. Sedan får det vara nog, det får finnas någon sorts gräns för hur mycket självplågeri man utsätter sig för!

Kvällskaos

Ibland är livet som nybliven tvåbarnsförälder lite mer påfrestande än vanligt. Igår kväll var ett sådant tillfälle. Jag var rejält trött efter en ganska intensiv dag och planen var att lägga storebror, mata lillebror, duscha och krypa till kojs tillsammans med min TENS-apparat för att sedan somna tidigt. Jo, tjena.... Till att börja med missade vi visst sovtåget för storebror för det tog en halv evighet innan han slutade pladdra och somnade. Sedan ville lillebror äta och äta och äta. En och en halv timme senare hängde tuttarna som ledsna tomma påsar men lillebror var fortfarande hungrig och JÄTTEARG för att han inte fick hänga kvar och slita i de ledsna tuttarna. Lyckades krama ur några droppar till och fick honom tillslut att somna och smet in i duschen bara för att komma ut 10 minuter senare till en illvrålande bebis och en pappa med lätt tinnitus. Bara att hoppas på att kroppen producerat lite mer mjölk under duschen och plocka fram mjölkbaren igen. Efter att ha ätit en stund till var han då äntligen nöjd och sov sött. Då vaknar storebror. Kan inte sova, vill ligga i vår säng, kissnödig, osv. När han är färdigkissad och nedstoppad i vår säng har han vaknat till igen och pladdrar glatt på medans mina ögon klipper. Kryper ner bredvid honom och håller om honom för att få honom att komma till ro igen. När han nästan somnat börjar lillebror gny igen. Sliter upp honom innan han vaknar till helt och lägger honom på mitt bröst. Där somnar han in djupt igen. Ligger sedan där med ett barn på armen och ett på bröstet, svettas och kan knappt röra mig, men de sover i alla fall. Och lite gosigt är det allt också, hinner jag tänka under sekunden det tar innan jag själv somnar. Några insomningssvårigheter lider jag i alla fall inte av längre :-)

På väg tillbaka

Igår var jag hos sjukgymnasten för att få hjälp att bygga upp min skruttiga kropp efter denna helvetesgraviditet. Redan dagen efter förlossningen ringde jag och försökte boka tid men när sjukgymnasten förstod att sonen knappt var ett dygn beordrade hon mig att vila först. Frustrerande när det enda man vill är att komma igång! Så jag har smygtränat lite på egen hand. Inget avancerat och ingen belastning. Bara försökt hitta de i stort sett obefintliga musklerna och spänna dem lite. Vet inte om det är därför men nu kan jag i alla fall gå uppför trappan utan att häva mig upp med hjälp av armarna och jag kan stå på ett ben tillräckligt länge för att hinna torka den andra foten när jag duschat. Inte så jätteimponerande kanske, men för mig märks stor skillnad.
Men nu är det alltså dags för ett "riktigt" träningsprogram :-)
Fick börja med att fylla i ett frågeformulär. Lite om vad jag har för besvär, hur de begränsar mig och hur det påverkar min livskvalité. Fick plocka ut de tre begränsningar som påverkar mig mest och som alltså känns viktigast att komma över. Det viktigaste för mig är såklart att klara vardagen, kunna lyfta och bära barn och utföra vanliga hushållssysslor, att kunna gå, springa och leka med äldsta sonen, bli en rolig mamma igen och till sist att komma igång med ridningen igen.
De övningar jag fick går alla ut på att hitta och träna upp magmusklerna, sedan får jag några andra muskler på köpet :-) Dessutom ska jag fortsätta använda min kära TENS-apparat för smärtlindring och massage. Första träningspasset idag kändes bra. Nu jävlar är jag på G!
Det kommer bli tufft, det kommer ta tid, men nu är jag på väg tillbaka!

30 viktiga minuter

30 minuter, kanske till och med en timme, men mer var det inte. Att det kan göra en sådan skillnad. Idag var jag tillbaka i stallet för första gången efter förlossningen. Pysslade runt lite, städade undan vintertäcken, snackade lite skit med några stallkompisar och kliade fröken häst mellan öronen en stund. Kände lugnet sprida sig i kroppen, ett välmående som stannar kvar. Missförstå mig inte nu, det är fantastiskt och alldeles underbart att vara mamma. Men ibland är det lätt att känna sig en aning kvävd som dygnet runt öppen mjölkbar. Ibland måste även mammor få vara bara sig själva en liten stund.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig!

Jag hade önskat mig en snabb och lätt förlossning och gärna då så snart som möjligt som jag skrev i senaste inlägget. Jag tyckte nog att det inte vore mer än rätt efter denna helvetes graviditet att jag skulle få min önskan uppfylld. Och nog gick det snabbt....
Allt kändes som vanligt under onsdagen även om jag vet att jag någon gång under dagen tänkte "hur långt ner i bäckenet kan ungen egentligen ha huvudet utan att den bara trillar ut?" men så har det känts ett tag, så inget konstigt med det.
Så jag blev ganska förvånad när det någon gång vid midnatt plötsligt kändes som ett poff i magen, som en vattenballong som spricker ungefär, men kastade mig med förvånande hastighet ur sängen och hann precis in badrummet innan det sa PLASK och vattnet gick. Jaha, vad gör man sedan då? Inga värkar, men man kan ju inte gärna gå tillbaka till sängen och fortsätta sova med vattnet rinnande. Ringde in till förlossningen och fick en tid för kontroll morgonen efter. Efter ett tag minskade vattenflödet såpass att jag kunde gå och lägga mig igen, iklädd en av sonens nattblöjor. Vaknade till vid 4-tiden och konstaterade att värkarna börjat lite smått men kunde utan problem slumra vidare fram till 6 när det började kännas lite obekvämt så jag gick upp och ställde mig i duschen en stund. Ringde tillbaka till förlossningen och avbokade undersökningen och sa att vi tänkte komma in under morgonen istället eftersom värkarna var igång. Åt frukost tillsammans med familjen och sedan åkte maken och lämnade sonen på dagis innan vi for mot förlossningen. I bilen började värkarna kännas lite mer och jag tänkte för mig själv att det skulle bli skönt att komma in och få lite lustgas. Tji fick jag! På vägen från bilen till undersökningsrummet blev det riktigt jobbigt och medan den mottagande sköterskan letade efter en blodtrycksmanschett insåg jag att nu kommer bebisen. Maken tryckte lite lätt panikslagen på knappen och BM som kom in kunde bara konstatera det jag redan insett och ganska precis 11 minuter efter att vi kom in genom dörren föddes vår son. Visst hade jag önskat mig en snabb förlossning, men det är ju käckt om man åtminstone hinner få av sig brallorna innan bebisen tittar ut och det var ju inte direkt läge att diskutera någon form av smärtlindring om man säger så.... Men allt gick bra även om det blev en aning chockartat för alla inblandade. Lillkillen, som fick smeknamnet kanonkulan av personalen under dagen, är inte så himla liten, inte om man jämför med brorsan i alla fall. Vägde stadiga 3.9 kg och var 52 cm lång. Skönt att han bestämde sig för att komma nu och inte stanna kvar i magen och växa till den 18e.
Självklart är han alldeles underbar och helt perfekt, precis som sin bror. Eller vad säger ni?


Vi valde att åka hem efter läkarundersökning och tester. Nästan så vi hann hämta sonen på dagis innan de stängde men för att slippa stressa fick han åka hem till en kompis istället och så hämtade vi honom där. Snacka om effektiv dag :-)

Redo

Sådär ja!
Jobbet avslutat överlämnat och klart.
Mamman uppvilad (så gott det nu går....)
Babyskydd på plats.
Väskan packad.
Barnvakt fixad.
Hästvakt fixad.
Bebiskläder finns (i massor), nytvättade och fräscha.
Miniblöjor och annat nödvändigt för skötsel inköpt.
Amningspump och amningsnapp beredda för eventuella ballongbröst.

Vi är redo för bebisleverans! Gärna så snart som möjligt.....

Ettårsjubileum i huset

Nu har vi bott ganska precis ett år i vårt hus och det känns så bra! Tänk att något som på pappret inte alls stämmer kan bli så rätt.
Vi hade en ganska klar idé om vad vi letade efter när vi började vår husjakt. Ett äldre hus med charm, stort och rymligt med en rejäl tomt. Något åt det hållet i alla fall. Istället blev det en massproducerad 80-tals villa på ynkliga 121 kvadratmeter med pyttetomt. Så värst charmigt är det väl inte heller om man inte gillar strukturtapeter och valv. Men ändå passar det oss helt perfekt. Säga vad man vill om massproducerade 80-talshus, men de hade i alla fall hyfsat bra koll på vad de gjorde och man slipper obehagliga överraskningar i form av fukt i källaren när man ingen källare har. De 121 kvadratmetrarna känns fullt tillräckliga att hålla ordning på. Den pyttelilla tomten är precis lagom jobbig att sköta och med skogen som granne känns den betydligt större. Strukturtapeter och valv är ju förhållandevis lätt att åtgärda på egen hand, sakta men säker formar vi huset efter vår stil och om inte annat så vänjer man sig. Svampvalvet som fick mig lätt illamående till att börja med bor fortfarande kvar, nu ser jag det knappt längre.
Dessutom har jag under denna evihetslånga vinter varit oändligt tacksam över att busshållsplatsen finns på lagom kryckhopparavstånd och att det inte tar mer än ett par minuter att vagga sig till dagis. Snälla grannar som är trevliga, hjälpsamma och som håller koll på huset när man är bortrest gör inte direkt att man trivs sämre.
Vi har hittat hem!

Svar på de populäraste frågorna till en tjockis

En praktisk sak med att gå på fest i mitt tillstånd är att man inte direkt behöver fundera över lämpliga samtalsämnen eller stå ut med pinsamma tystnader när samtalsämnena tar slut... För er som av någon anledning missade svaren kommer här en liten sammanfattning.
* Beräknat datum för bebisleverans är den 18 april. Och nej, jag tänker inte knipa för att pricka in något speciellt datum. Jag kommer heller inte bli speciellt ledsen om den bestämmer sig för att komma ut tidigare. Men jag räknar inte med det. Den kommer när den kommer helt enkelt.
* Ja, min mage är enorm. Det är liksom svårt för mig att inte märka det eftersom jag släpar runt på den hela tiden. Men faktum är att den ligger precis på normalkurvan för en gravidmage i v. 37. Sedan kan det såklart vara så att en normalmage på en person som i övrigt är ganska liten ser väldigt stor ut.
* Ledsen att jag inte hade full kontroll på min viktuppgång, men jag visste inte att intresset skulle vara så stort och faktum är att man inte blir rutinmässigt vägd på mvc längre. Nu har jag dock kollat upp det och kan informera om att jag hittills gått upp ganska precis 12 kg.
* Nej, det är inte två bebisar i magen. Vi har kollat. Noga!
* Nej, vi vet inte vilken "sort" det är och vill inte veta heller. Det lär ju märkas vartefter ändå.
* Nej, vi hoppas inte på någon speciell "sort". Vi hoppas på en frisk bebis. Vilket kön den har spelar faktiskt ingen roll.
* Ja, vi har funderat på namn, men inget har känts klockrent. Vi väntar helt enkelt tills den kommer ut och presenterar sig och hoppas det blir enklare då.
* Ja, det är jobbigt med foglossning och nej jag mår inte speciellt bra. Men jag biter ihop och jag överlever. Det är såklart smickrande att folk tycker jag är tapper men det är ju inte direkt som att jag har något annat alternativ att välja på.

Bestämda åsikter

Hon är en vänlig själ, fröken häst, men som många andra hästar av kvinnligt kön har hon väldigt bestämda åsikter. Bland annat om vilka ryttare hon gillar. Jag har, under en längre period, letat efter en lämplig medryttare och har därför sett henne med många olika ryttare. Att hon gillar extramatte M är uppenbart och jag förstår precis varför. Mjuk och duktig ryttare som gärna delar ut sockerbitar till söta hästflickor, självklart blir man favorit hos fröken häst då :-) Men sedan har det varit svårt, inte en enda av alla de ryttare som varit och provridit har riktigt fallit fröken häst i smaken. Och när hon inte gillar sin ryttare är hon faktiskt ganska hemsk att rida, så jag misstänker att känslorna varit ömsesidiga.... Nu verkar vi dock ha hittat en lovande kandidat. Lite roligt är att de ryttare fröken häst gillar även är personer som jag direkt trivs med, tydligen har vi samma smak, eller så har vi bara hängt ihop så länge att vi inte har någon egen smak längre utan bara speglar varandras? I alla fall. Nya M har ridit ett par gånger och trots att hon inte är någon jätterutinerad ryttare så är fröken häst nöjd, avspänd och jobbar på så fint så. Visst försöker hon några av sina trix ibland när passet blir för svettigt enligt hennes åsikt, men annars vore det väl konstigt, man vill ju inte bli överansträngd såklart!
Tyvärr har inte nya M så mycket tid att rida, men hon gillar verkligen fröken häst och det känns verkligen skönt att äntligen hittat någon som kan vara med och avlasta nu när tjockismagen gör det mer eller mindre omöjligt för mig att motionera min häst.

Trötthet

Jag minns inte när jag sov en hel natt sist, men det var länge sedan....
Vaknar av att kroppen värker, smärtan skär genom mig varje gång jag ska vända mig. Hur många gånger vänder man sig på en natt egentligen? Vaknar av en ovanligt hård spark, sover denna lilla varelse aldrig? Vaknar och är kissnödig. Vaknar av små tassande fötter. Ligger vaken och lyssnar på snarkningar i kör. Slumrar, vaknar av mina egna snarkningar. Får ingen luft.
Ger upp och går upp.
Tröttheten ligger som en konstant dimma. Tankarna tröga.
Tänk att få sova en hel natt, en endaste hel natt.

Kärleksförklaring

Jag äääälskar hallon, sa sonen idag. Sedan, efter en stunds tystnad, och mamma (i den ordningen gissar jag...). Men pappa då, försökte pappan försynt. Nej, hallon och mamma, förtydligade sonen bestämt. Stackars pappan såg lite stukad ut. Själv är jag rätt nöjd med andraplatsen bakom hallonen. Det ska jag försöka komma ihåg nästa gång han vid dagishämtning ligger på golvet och vrålar "Du ska inte hämta mig, jag vill ha min pappa!!!!"

Framtidsdrömmar

Satt och tittade på sändningarna från Göteborg Horse show tillsammans med sonen när han plötsligt säger "Mamma, när jag blir stor, då vill jag rida där inne, du ska stå och hejja på mig och pappa med". Jodå, det gäller att veta vad man vill med sin ridning ;-)

Hundkval

Hundabstinensen börjar göra sig påmind.... Eller som maken uttryckte det härom dagen "Nej, det här GÅR ju inte längre, vi måste ha en hund!!" Man kan såklart fundera över det vettiga i att skaffa en valp mitt under värsta bebistiden. Men jag vet de som provat och både hund och barn blev helt normala och trevliga individer till slut om jag får säga det själv ;-) Och vi är ju dessutom varken förstagångsföräldrar eller förstagångshundägare, så vi vet vad vi ger oss in på i så fall.
Men då till den stora frågan. Vilken ras ska man välja? Hjärtat säger genast en rottis till men förståndet säger att en lite mer lättmöblerad och mindre krävande ras vore mer lämplig. En hund som man inte behöver ta diskussionen om vem som egentligen bestämmer med ungefär 100 ggr per dag. En hund som inte välter små barn bara genom att vifta på svansen.
Det ska alltså vara en familjehund, en ganska liten eller mellanstor hund. Inte för pyttig bara. En hund vi kan ha kul med, gå långa promenader, träna lite för skoj skull, men som inte kräver fullt så mycket aktivitet som en rottis. Ingen jakthund men den ska kunna användas till eftersök eftersom maken jagar lite, fast det klarar ju de flesta hundar. Kräva minimalt med pälsvård och helst inte vara långhårig och fälla en massa (vi har nog med dammbävrar som det är). Frisk och sund, inte med en massa rasbundna fel och åkommor. Gärna aktiv när den arbetar, men lugn och avspänd i psyket.
Jag har försökt läsa på. Gjort några tester (mest på skoj) för att hitta en ras som stämmer in på våra krav. Den ras dykt upp vid flera tillfällen är Dansk-Svensk gårdshund. Kan det vara något tro? Lite pyttiga är de allt och inte alls lika fina som vår Ebba var. Kanske kan man skaffa sig en rottis ändå och sedan tvätta den riktigt varmt, så både egot och hunden krymper? En rottis i miniformat, det vore något det! Fast det är väl bara att inse, Ebba får vi aldrig tillbaka, oavsett vilken ras vi väljer. Så kanske är det lika bra att satsa på något helt nytt?

Han är underbar

Vi är inne i en ganska jobbig period. 3-årstrots, gravidhormoner och en väldigt trött och tung mamma med ständig värk är inte en speciellt lyckad kombination.... Sammandrabbningarna är oräkneliga och våldsamma. Det är inte utan att man tvivlar på sin förmåga som förälder.
Så en dag blir maken stoppad av en annan mamma på dagis. Ursäkta mig, men jag måste bara få tala om, er son är helt underbar. Och så berättade hon om en hemsk dag när hon skulle lämna sin son som är lite yngre än vår. Han var ledsen, ville inte att mamman skulle åka, grät och klamrade sig fast och hon kände stressen komma. Då dök vår lilla ängel upp med två av de största och finaste bilarna och sa med sin mjukaste röst, kom så leker vi med bilarna, titta här, du får den finaste. Tog sin lilla kompis i handen och lirkade loss honom från mamman. Lättad kunde hon åka till sitt jobb utan ångest över sonens tårar.
Jag försöker påminna mig om det där när jag känner mig som mest misslyckad som förälder. Han är underbar och han är vår. Så något rätt borde vi ju göra i alla fall :-)

Vänner

I helgen träffade vi några vänner. Jag räknar dem som nära, trots det var det flera år sedan vi sågs. Men så fort de klev innanför dörren kändes det som igår. Vi har så mycket gemensamt, så mycket att prata om. Vi undrade nog allihop varför vi inte ses oftare.
Många av mina vänner finns långt bort. Nära i hjärtat, nära i livet, men milen är många och att resa tar tid. Hur får man tiden att räcka till?
Tur att vi funkar på lika villkor. Ingen blir sur för att det går veckor eller till och med månader mellan samtalen. Jag vet att ni finns där när jag behöver er och hoppas ni vet att samma gäller för mig. Jag finns alltid här för er.
Andra vänner finns nära i avstånd men på en helt annan plats i livet. Med dem är det svårare. Hur når man fram? Hur kan man hjälpa och stötta? Vill de ens ha min hjälp eller är jag bara en jobbig påminnelse om det som var förut?
En del försvinner ur ens liv, utan att man riktigt märker det eller förstår varför. En del människor man möter blir kvar och plötsligt inser man att de blivit viktiga.
Väljer man sina vänner eller väljer livet dem åt oss?

Premiäråkt skridskorna

Idag var det dags att premiäråka de nya skridskorna. Ja, själv åkte jag såklart inte. Tror att skridskoåkning och foglossning kan vara en riktigt dålig kombination faktiskt och även utan foglossning hade jag nog hoppat över. Känns som att tyngdpunkten är lite felplacerad på mig just nu och med tanke på att jag är rätt värdelös på skridskoåkning även med helt normal tyngdpunkt tror jag inte det skulle gå något vidare. Men jag var med som ivrig påhejare istället.
Blev faktiskt riktigt imponerad av sonen. Inte av hans skridskoåkning kanske, det var inte många sekunder han lyckades hålla sig på benen. Men vilken beslutsamhet! Vilken vilja! Han kämpade så han var illröd i ansiktet och svetten rann under hjälmen. Och trots att han ramlade fler gånger än någon annan på skridskobanan hördes inte minsta gnäll. Han bara skrattade och kämpade vidare. Det är mammas kille det :-)